Att det går bra för Umeå beror inte på att det fungerar särskilt bra utan istället på det faktum att det inte går att misslyckas pga. så mycket pengar kanaliseras till stan . Enligt mina uppskattningar torde det uppgå till 10 miljarder kronor per år.

Umeå är staden som med ena handen har allt men med andra handen upplevs som en snabba klippet historia där vissa grupper tillåts breda ut sig på ett tråkigt sätt som jag tolkar som ren egoism. Denna situation bygger förstås på vissa förutsättningar där en förutsättning är att Umeå ofta används som en språngbräda till andra intressanta arbetsplattsformar och liknande, och därför uppstår inte det djupa intresse som krävs för satt engagera sig i de mer övergripande frågorna. En klassiker är att det är många som drar när plattformen är färdigbyggd , exempel saknas inte.

Detta är möjliggjort genom att det med tiden utbildats ett outtalat avtal mellan olika grupper som går ut på att om vi inte lägger oss i erat race så lägger ni er inte i vårat race.

Vi har alltså fått ett symbiosförhållande mellan olika grupper här.

Det är i vardagslivet med alla dess företeelser som intrycken formas därför tänkte jag ge ett antal vardagsföreteelser som var för sig inte betyder så mycket men som sammantaget bildar ett intressant mönster.

Några av företeelserna:

#Två gånger har jag hört det laddade ordet elit uttalas under de tolv år jag kan överblicka.

Detta i en stad som består av universitetsdelen med sjukhuset och andra verksamheter som följer av universitetet, detta komplex är så stort att det utan vidare bildar sin egen majoritet i Umeå kommun om vi ser till vad summorna blir av de röstberättigade i kommunen.

Före universitetsdelen bestod Umeå av 35.000 invånare mot 104.000 invånare i nuläget, man kan även jämföra invånarantalet mot de andra kuststäderna i Norrland med samma resultat , att ökningen på 70.000 invånare i allt väsentligt beror på universitetssatsningen som ju i sin tur kommer av pengar som förs in från resten av landet .

I detta perspektiv har jag hört de styrande i kommunen utropa elit vid två tillfällen , första gången var under den mycket djupa lågkonjunkturen runt år 1991 när det var ett tillfälligt behov av att snabbt smälla upp en helt ny anläggning för fotbollen , då stampades det fram 45 miljoner kronor till bygget som dessutom sedermera har visat sig mest stå öde.

Andra gången var ett par år senare när ishockeyn behövde motsvarande satsning. Självklart är det behjärtansvärt att även satsa på dessa typer av anläggningar men det är omständigheterna jag vill belysa., speciellt med tanke på att Umeå är så dominerat av universitetsdelen. Jag har faktiskt en känsla av att universitetet kan vara på väg in i en situation där det allt mer upplevs som en förvaringsplats och även som en förevändning att få mer och mer pengar till kommunen och detta kanaliseras då också till krafter och företeelser som inte är helt seriösa i detta sammanhang.

I detta sammanhang kan det vara värt att ta upp frågan om blodbanken som Västerbottningarna lämnat för att användas i olika undersökningar och som ska förvaltas av ett slags bolag som både kan vara privatägt eller ägt via det politiska . I dessa sammanhang är det av avgörande betydelse att förtroendekapitalet är obrutet, detta mäts genom hur det fungerar i andra sammanhang inte minst i diverse vardagsfrågor.

#När jag förberedde min flytt till Umeå studerade jag kartan och fann till min glädje att det åtminstone enligt kartan ska finnas utomordentliga naturvärden här med främst Umeälven med dess delta och kustlandskap som huvudattraktion, dessutom inom väldigt korta avstånd .

Framför allt fick jag intrycket av att detta på kartan intressanta landskap skulle vara förhållandevis orört och därmed verkligt intressant.

Detta har jag tyvärr funnit anledning att revidera vid åtskilliga tillfällen alltefter som tiden går.

Jag kan nu konstatera att naturen ur reellt innehållsmässiga kriterier faktiskt i allt väsentligt är likställt med vad som finns i resten av Sverige , frågan blir då förstås om det är mödan värt att bo här eftersom det många gånger är ytterst tveksamt om naturinnehållet har något att tillföra utöver vad som faktiskt ofta finns i Stockholms innerstad ?

Med tanke på att innevånarantalet per ytenhet verkligen skiljer sig extremt borde detta problem inte vara olösbart, om viljan finns.

Varför inte utnyttja de olika förutsättningarna till något positivt ?

Som en liten tankeställare kan jag nämna att enda gången jag har sett de i lokala medier så omtalade sälarna var förra hösten under en resa med bil i västra Scotland, jag promenerade ut från bilen i min resutstyrsel anpassad för flyget hem , och fick bilder på sälarna med ett 90 mm objektiv. Mot detta ska ställas att jag under 12 år in absurdum har vistats ute i havsbandet i full utrustning värdigt en polarexpedition utan att ha sett någonting överhuvudtaget som har med säl att göra, som ett litet exempel.

Attityden från lokalbefolkningen på platsen jag befann mig på i Scotland beträffande sälarna var utifrån min horisont följande : "Vill du se sälarna kan du låna min kikare och åka till denna plats, som jag vet är intressant genom att mitt dagliga fiske ligger alldeles i närheten".

#Jaktfixeringen i Umeälvdeltat är ett annat irriterande exempel .

I den skruvade debatten om Botniabanans dragning vill ju vissa grupper ge sken av deltat som ett mer eller mindre orört naturresursområde vilket är helt fel. Jag tror faktiskt att vi kan få den paradoxala effekten att Botniabanan i sig kan verka för att incitamenten för ett orört naturliv kan öka lite eftersom det innebär att det inte går att bygga eller att bedriva jakt ohämmat med järnvägen inom närområdet, alltså ett för naturen positivt slutresultat.

Vidare har jaktintresset på ett ytterst flagrant sätt markerat sitt revir i Umedeltat genom att placera ut ett antal flottar enbart avsedda att användas som "jakttorn" . De är spridda lite överallt i deltat och skämmer verkligen landskapet . Ett par av de permanent utplacerade jaktflottarna ligger bara något tiotal meter från ett stort fågeltorn . Det är inget annat än en ytterligt negativ maktdemonstration, visserligen av folk som troligtvis inte kan hävda sig på annat sätt och inte heller vill acceptera tidens gång i det moderna samhället. Men inte desto mindre en tråkig markering som slår mot de seriösa krafterna.

#I Umedeltat är det tämligen fullbebyggt, det är i princip omöjligt att promenera längs älvkanterna eftersom strandtomterna tar upp mesta utrymmet. ( 20.000 av Umeås 104.000 invånare x 50m strandtomt = 50 mil )

Den tiden är förbi när det fanns utrymme för alla att inneha sin egen lilla privata markbit längs stranden , vilket är uppenbart , kommunen har ju 104.000 invånare 0ch det finns krafter som vill öka antalet till 150.000 invånare, hög tid att vara rädd om godbitarna i vår närmiljö.

Det förekommer än i dag att det byggs exklusiva vräkiga huskomplex alldeles intill det fredade området i Umedeltat, detta förstör effektivt allmänintrycket. Och medför att man inte känner sig välkommen i hjärtat av deltat, för min del löser jag detta genom att njuta av naturen på andra platser som mycket väl kan ligga inom storstadsregionerna i landet.

Åter uppstår frågan om nödvändigheten att kunna presentera alternativ som inte bara till nöds är lika intressanta som den delen av landet som är verkligt tätbebyggd, utan att istället utnyttja konkurrensfördelarna vi har genom större ytor som får förbli orörda. Naturligtvis är det ett krav att naturen utnyttjas så att naturen får ett betydligt större innehåll av högre kvalitet.

De är det enda konkurrensmedel som vi har här uppe, om folk ska flytta hit är ett betydligt bättre naturliv ett absolut krav. Det är naturligtvis även avgörande för att folk som redan kommit hit för att de ska stanna här längre än nödvändigt för att få sin utbildning eller plattform .

Umeälvens utlopp i Bottenviken och det stora och inspirerande delta som bildats är uppmärksammat i EU sammanhang. Jag har vissa minnesbilder att det är klassat som ett område

Där naturen verkligen ska bevaras . Likaså vill jag minnas att bidrag ska vara involverat i sammanhanget. Om det är så handlar det om en bluff från Umeås sida som torde framgå av resten av texten.

Denna bluff som i de sammanhang det råkar passa in blir till en verklig myt som plockas fram vid lämpliga tillfällen när det råkar behövas, som tidigare nämnts är det i olika sammanhang där det går att utifrån EU sammanhang eller världsarvssammanhang bra att ha, och då vill jag minnas att det finns stora bidragspengar att hämta, men jag har som sagt inte minnesbilden helt klar så det blir till att avvakta återkommande information. Vad däremot är helt klart är att Umedeltat plockas fram i sammanhang där det finns stort behov av goodwill i reklamen för kommunen i alla möjliga olika sammanhang här är bluffen helt genomförd.

Vidare plockas Umedeltat fram som positiv goodwill när det gäller att locka folk till universitetet, här är ju också bluffen ett faktum. Det är utifrån det fejkade naturinnehållets perspektiv en himla tur att de allra flesta av universitetets folk inte har kapaciteten att även tillgogogöra sig de påstådda positiva och unika naturväderna i Umedeltat De har i regel inte alls varit ute och på plats skaffat sig en seriös uppfattning om området av den enkla anledningen att de helt enkelt inte har de vyerna som krävs i kombination med tiden som det gäller att skapa sig efter förmåga . Självklart finns det ett relativt stort antal personer som utgör undantag men de drunknar i den allmänna , ska vi kalla det faktaexercisen som är förhärskande i denna miljö av lagomklokhet.

Att deltat förs fram som något verkligt unikt framgår av Botniabanans sätt att

beskriva sträckningen av nya järnvägen där tom. en speciell konsultbyrå har anlitats för att räkna på inverkan . Ibland är det noga kan man säga, om det ska vara konsekvens i detta måste naturligtvis även de andra företeelserna inom och intill området penetreras lika noga med det resultat som följer. Något som den folksjäl som tillåts dominera Umeå aldrig skulle acceptera.

När järnvägen mellan Holmsund och Umeå byggdes om för några år sedan byggdes även vägarna om längs hela norra sträckan av deltat.

Tyvärr byggdes vägarna medvetet så att ingen genomfartstrafik kan förekomma . De byggdes även så att det inte går att komma fram till vattnet, detta för att just förhindra att folk tar sig till deltat. Istället byggdes vägarna så att respektive husägare fick sin nära nog egen väg till respektive hus.

Vi hade i stället för samma kostnad nu kunnat ha en trevlig väg på lagom avstånd från vattnet till gagn för alla invånarna i kommunen. Slutsatsen kan bara bli att området har blivit anpassat för en i sammanhanget mycket liten grupp. Övriga känner sig inte välkomna.

#Sportfisket, är en naturlig del av min tillvaro. Inte så att man alltid ligger ute och fiskar utan i stället som ett trevlig krydda i tillvaron , inte minst som katalysator att träffa trevliga människor och att på ett bra sätt få tillfälle att ta med kameran och fotografera .

Men det är alltid lika tråkigt att komma ut till den tänkta fiskeplatsen när man gång efter annan hittar utlagda nät på de attraktiva delarna . I praktiskt taget samtliga fall handlar det om ett bekvämt hobbyfiske, ibland om snabba skattefria pengar den gemensamma nämnaren är en extrem snikenhet och missunnsamhet mot alla vi andra, något som inte borde uppmuntras.

Detta nätfiske tillhör det förgångna och i dag är det livskvalité- incitamentet som gäller , något vi ska vara mycket glada för .

Flagranta exempel på nätfisket är där hela vikar stängs av utlagda nät. Eller när långa nät i slingor läggs över precis över de grund och strömdrag där fisken koncentreras.

Eller när de små grunda vikarna i Umeälvsdeltat invaderas av nät i samband med gäddleken.

Valet gäller om vårt fiske ska reserveras för en handfull inskränkta korttänkta människor eller för folk i allmänhet som ser fisket som ett samarbete som utvecklar . Ett val som är extra viktigt i en kommun som Umeå som vill ge sken av att vara en intellektuell tummelplats.

Vidare har vi sportfisket i Umeälven som på kilometeravstånd är uppdelat på 13 olika fiskeområden, det är omöjligt att fiska lagligt. Ertappande av tjuvfiske innebär förlust av båt och fiskeredskap jag tror att även bil och båtsläp blir beslagtagna. Med detta i beaktande är det faktiskt lite svårt att känna harmoni och glädje på fisketuren. Det är viljan att fixa detta som saknas. Återigen ska en liten grupp i samhället som ofta inte tillför något positivt ställas mot den stora gruppen som behöver rekreation .

Till detta ska förstås läggas att en huvudorsak till irritation och uteblivna fångster är det kommersiella fisket ute i Östersjön och Bottenhavet.

Enligt olika uppgifter förekommer det ett riktat trålfiske som dammsuger bottnarna efter det mesta i fiskväg, fångsten går till stor del till foderindustrin. Detta alldeles för effektiva fiske gör naturligtvis att fångsterna för sportfiskaren blir mycket magrare. Jag tror även att den påstådda stora sälkoncentrationen kring fiskarnas fiskredskap längs kusten beror på att tillgången på fisk blivit mycket mindre, en spekulation från min sida.

Här vore det på sin plats med ett ökat engagemang av berörda kommuner eftersom det på ett högst reellt sätt berör invånarna, för att inte tala om rovfiske i ett helhetsperspektiv.

#Humanistiska folkliga företeelser i konkurs. Jag tänker på butiken Robyggen som har tynat bort . Grönsakshuset har försvunnit där det fanns ett eldorado av ofta alternativodlade grönsaker framför allt var det så pass stort så att ett verkligt stort utbud kunde hållas.. Vegetariska restaurangen Timjan som på senare år har fått en ny granne i form av en extrem köttrestaurang som på ett groteskt sätt framhåller sin existens utan att folk reagerar.

#Skidspåren i Gammliaskogen . Dessa har ersatt de utmärkta motionsspåren där folk själva kunde välja skidor eller promenad . Denna harmoniska kultur som på ett intimt sätt ingår i helheten Gammliaskogen, promenadvägar, museet Bildmuseet och Gammlia har ersatts av ett extremt överorganiserat skidspårselände som är allt annat än harmoniskt och inspirerande.

Det är inte längre roligt att promenera genom Gammliaskogen till museet , helheten saknas ,istället för att bli stimulerad blir man bara förbannad.

Lite mer åt de allmänna förutsättningarnas håll för att det hela ska fungera blir det om man kan konstatera ett en grundförutsättning för bra kultur är att man måste vara motaglig för kulturaktiviteten när man kliver in på ex: museet och dess utställningar och de intryck som ska upplevas. Detta måsta vara klart när man är framme vid museet. Frågan är alltså hur det står till med detta när de närmaste omgivningarna helt domineras av hetsskidåkningsrundorna , faktum är att de sedan väldigt många år väl etablerade harmoniska promenadvägarna har förbjudits, speciellt på vintertid, inte alls bra.

Detta är inget annat än en maktkamp , museet med Gammliaområdet förmår att på ett naturligt sätt samla flera tusen människor till kulturutbyte de allra flesta helger vilket är unikt. Sådant kan inte accepteras därför blir detta skidinferno pådyvlat området för att visa vad som ska gälla ,alltså bort från kulturen och in med hetsskidåkning.

#Naturbadplatser längs kusten är ju alldeles självklart att njuta av. Det är bara det att på flera troligtvis de flesta platser är det omöjligt därför att det numera råder parkeringsförbud , Formellt är det förstås fritt tillträde till badplatserna , men i praktiken förbjudet område för allmänheten eftersom det alltid rör sig om minst ett par mil att transportera sig ut till badplatsen med bil .

Jag tänker på Sörmjöle och Rovågern och i viss mån på Obbola stenar eftersom parkeringsutrymmet är ytterst begränsat. Enligt min mening skulle vägnätet behöva byggas ut rejält till kuststräckorna för att folk verkligen ska kunna ta sig ut till godbitarna vi har.

#Småbåtshamn klingar för de flesta positivt, ett inspirerande organiserat kaos där det alltid händer något , det typiska målet för söndagspromenaden . Tyvärr så har Lundåkerns småbåtshamn längs Umeälven blivit bortsanerat. Nu finns endast en stor grusplan . Detta inne i staden .

En pittoresk del av staden har försvunnit . Istället har alltihop lokaliserats till en jätteanläggning en bit nedanför staden. Dels är det alltid negativt att införa i princip en monopilsituation beträffande småbåtshobbyn och dels minskar ju mångfalden.

#Kulturrelaterat, kan det mesta vara och jag tänker fokusera på det nybyggda Operahuset som står färdigt nu.

Kulturen i detta sammanhang är för mig toppen av ett isberg. Om det ska kännas bra att ta in repertoaren på Operahuset är det viktigt att det känns rätt hela vägen till huset.

De stämningar och intryck som tas in på vägen till och från föreställningen bildar en helhet.

Dat är faktiskt lite svårt att komma i stämning när omgivningarna är så starkt präglade av rivningsraseri och planlöst miljonprogramsbyggande. Omgivningarna är trista och antiintellektuella. Speciellt vid Operahusets omedelbara närhet.

Att komma från ett tämligen trist och i dockskåpstermer idealiserat område i landet utan några kulturella nivåer till Umeå är egentligen att likna vid när man köpte sin förta bil. Den första bilen var för min del det stora lyftet och ingången till det verkligt stora , för här kom friheten och känslan av att ha någonting som var lite häftigt och bra. Emellertid så går ju tiden och den omedelbara känslan av hänförelse ersattes successivt av en insikt av självklarhet. I bilfallet tog det uttryck av att så småningom höja ribban till en nivå som verkligen är en bra nivå och inte nyhetens lite nyförälskade hänförelse. Man blir ju kräsnare med tiden , eller man utvecklas med tiden utifrån ett i vis mån skapat behov . Så när det gäller bil så blev det nytt och lite större. Därefter har mycket bensin runnit genom systemet med varierande tillfredställelse. Kontentan av det hela borde bli att en god presentation gärna för kraven vidare och likadant är det med kulturen. Här har vi kärnan. Klarar kulturen i Umeå att leva upp till de krav som utvecklas av medborgarna med tiden ?

Problemet är att det är lite tunt med vardagskulturnivån i termer av att känna de kulturella vibrationerna ute i stan och i omgivningarna , och när folk väl har fått smak för helheten för att verkligen tillgodogöra sig kulturen kan det bli ett ökat tryck att med tiden söka sig till platser som på ett bättre sätt kan leva upp till kulturintentionerna., alltså en balansfråga mellan lättköpta vinster och det mer beständiga och ibland lite mer uppfodrande.

Frågan blir då hur det egentligen ligger till med seriositeten med kulturen i stan . Det går att spekulera i termer att det alltid är populärt att bygga behjärtansvärda saker som gärna blir extra krävande ur arbetssynpunkt och resurssynpunkt eftersom det gagnar de rådande intressesfärerna i stan.

Det politiska som ju tar alla beslut i dessa frågor har en mycket stark tendens att alltid gynna byggnadsindustrin och de människor som arbetar med detta eftersom det representerar de människor som det politiska måste vara lojala mot.

Man kan faktiskt drista sig till att säga att stadens utformning är tämligen kapitalistisk, dessutom till stora delar byggd enligt den effektiva industrins princip, att allt ska vara så rationellt som möjligt. Resultatet blir förstås lite tråkigt och oinspirerade. Mot detta följer naturligtvis funderingar som präglas av hur kulturen ska kunna blomma ut på ett naturligt och spontant sätt.

Nu är ju Operahuset klart och det blir framtiden som får visa hur det hela ska gestalta sig.

# De lokala tidningarna. är inte oväntat ett kapitel för sig . Den lokala massmediesituationen är ju tämligen likartad över landet och Umeå massmedia är förstås inget undantag. Det så vanliga fenomenet att det är så svårt att se skogen för alla träd är ett tillstånd som är vanligt. Vilket även ska ses som en spegling av vad folk accepterar och inte så sällan faktiskt vill ha . Umeå med sin massmedia försöker förstås att skapa produkter som ska vara tilltalande. Resultatet blir ibland lite speciellt och jag vill gärna lägga fokus på en företeelse som jag tycker borde penetreras lite grann och som kan symbolisera tillståndet inom den lokala pressen. Det gäller hopklumpningen av jakt och sportfisket som jag reagerar emot. Hur i hela friden kan denna koppling göras ?

Innan jag ger mig in i detta vill jag bara tala om att jag själv ägnat mig lite åt jakten och funnit det ganska trevligt men jag är för den skull absolut inte beredd att komma och kräva att hela landskapet ska anpassas för denna märkliga hobby.

Jakt är enormt krävande av naturen och tillåts domineras av en i sammanhanget ytterst liten minoritet på 250- 300.000 personer av landets nästan 9 miljoner invånare, alltså runt 3,5%.

En minoritet som enligt dom själva inte klarar att hantera jakten på ett acceptabelt sätt . De menar ju att det inte räcker med att jaga uti den stora delen av landet som dessutom är mest bördig och således producerar mest jaktbart. De fick därför hela fjällvärden som ytterligare en tummelplats att vara på . Det måsta vara en av de absolut dyraste subventionerna vi gett oss in på eftersom det slår sönder förutsättningarna för den stora majoriteten av turism som är världens största industri . Det går nämligen inte att erbjuda bra naturupplevelser i ett landskap som inte har ett rikt innehåll av det vilt som ska vara där.

Det håller inte att folk ska acceptera att befinna sig ute i Europas sista vildmark under flera dygn utan att se någonting som har med viltliv överhuvudtaget, det som blir slutintrycket kan sammanfattas i en slags dysterhet eftersom upplevelsen inte känns seriös. Dessutom kan folk ofta konstatera att naturen i termer av djurliv kan vara väl så intensiv i de tätbefolkade delarna av samhället .

Fisket däremot utföres av ett par miljoner människor i landet . Det är skillnad det . Det fungerar oftast utomordentligt fint ända inifrån Stockholms innerstad med Stockholms ström som ett vatten där man verkligen fångar gräddan av vad som finns i fiskväg i landet och ända upp till de mest avlägsna platser uti landet.

Allt detta i en anda av harmoni och samförstånd .

Mot detta är det inte rimligt att bunta ihop två så olika verksamheter.

Andra exempel ur framför allt den största lokaltidningen kan vara visa krönikörer som lever i en värld som närmast kan betraktas som ett litet barns. En trist historia.

#Trafikkamerorna Umeå – Vännäs

Nio trafikkameror övervakar numera denna 3,3 mil långa vägsträckning. Det är mig veterligt rekord. Jag kör till och från lite överallt i Landet och jag har ännu sluppit att se någonting liknande. Värt och notera är att det i storstadsområdena har det inte vuxit upp dessa kameraskogar.

Ändamålet är förstås positivt, men behövs det verkligen denna övervakning ?

Kamerorna är inte placerade där dom förväntas bidra till harmonisk, miljövänlig bilkörning. De är istället placerade där det är naturligt att göra omkörningar liksom längst ner i svackor där det är naturligt att bilens fart rullar upp något för att anpassa körningen på ett miljövänligt sätt genom att utnyttja bilens levande kraft.

Intrycket är att de placerats ut där det är lättast at samla in så många fortkörare som möjligt för att på enklaste sätt fylla statistiken .

Övervakningssystemet sysselsatte åtminstone förra hösten en heltid, enbartför att sköta bilderna m.m.

Trafikrytmen har blivit mycket märklig sedan övervakningen infördes, vi måste förutsätta att det finns ett antal av bilisterna som exempelvis ska ingå i att administrera kommersialiseringen av blodbanken som är så omtalad, via ett kanske mer eller mindre privatiserat bolag , i så fall är jag innerligt tacksam för att jag inte deltagit med mitt blod i uppbyggnaden av blodbanken.

Överhuvudtaget har det brett ut sig en stämning av fegegoism där folk i ett sista desperat försök att rädda ansiktet konsekvent kör betydligt under begränsningarna för att just markera sin s.k. självständighet, en "surt sa räven reaktion". Precis lika stor grad av felbedömning som att köra alldeles för fort. Inget bra alls. Som tidigare nämnts ger det ett trist intryck.

Bilisterna är numera extremt utpräglade ögontjänare som kör utan den fingertoppskänsla som är så viktig för att harmonin i trafiken ska fungera .

Hela trafiksituationen andas något av ett förlöjligande av hur trafik förväntas flyta på ett bra sätt.

Vidare så har enligt åtminstone ett försäkringsbolag olycksfrekvensen ökas markant. Visserligen till dominerande delen plåtskador , men det ger en fingervisning av tillståndet och kanske kommande allvarligare olyckor.

Detta var några punkter som inte är kompletta på något sätt utan bara ett bidrag i en debatt som borde lyftas upp betydligt av skäl som torde vara uppenbara.

Ted Ernhill