Denna byggarbetsplats är som alla andra byggarbetsplatser i en enda röra när byggandet är inne i ett visst skede. Samt att mycket av materialet inte har anlänt ännu.
Fast här består byggmaterialet av ord.
Det gäller alltså att kliva omkring försiktigt i all bråten och att försöka se till vad det hela så småningom kan gestalta sig i för form. Det är mycket av ord-byggmaterialet som ännu inte anlänt och andra ordbyggnadsmaterial som ligger staplat lite hur som helst för att senare ingå i en helhet .
Jag brukar ta fram detta skriftställande när jag är ute på jobb och fundera på hur jag ska
jobba vidare med detta. Det är otroligt lätt att villa bort sig i allt material när det spänner över
fler än tre fyra sidor, men och andra sidan blir utmaningen desto större….
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så nu är vi här vid det punkt där det gäller att ta en djup funderare
över vissa sammanhang.
Enkelt uttryckt , om vi ska satsa våra ofta surt förvärvade
skattepengar på det de är avsedda för.
Eller om vi även i fortsättningen ska se det som en allmän skattkista där det
gäller för intressegrupper att med vilka konsekvenser, medel och argument som
helst ta för sig till sina grupper ?
En grund i metoderna att krama
pengar ur systemet är att bortse från bra fungerande regelverk eftersom ett bra
fungerande regelverk innebär att det då inte går att klämma ut det som behövs
för att tillfredställa vissa grupper.
Huvudanledningen till detta agerande kan sökas i misslyckande
avtalsförhandlingar. Utöver detta tillkommer
det faktum att det finns ett stort bekvämlighetsincitament hos de
grupper det berör. En snabba- klippet- filosofi kan man kalla det för . Detta
är en slutsats som gäller för nutidens grupper. Emellertid går detta komplex
tillbaka väldigt lång tid och då gällde helt andra förutsättningar då var det
helt rätt att kanalisera pengar enligt de principer som sker i nutid. Med det
var alltså under andra förhållanden och dessa förhållanden har i allt
väsentligt förändrats till det bättre för att i nuläget i stort kunna läggas till historien.
Härav följer förstås att anpassa sig till det som uppnåtts och utifrån
de uppnådda förutsättningarna dra nytta och anpassa regelverken till dagens och
morgondagens behov.
Således är det egentligen ett väldigt trevligt scenario vi har att utgå
ifrån.
Problemet är i detta läge att de i nuläget orättfärdiga subventionerna
ska bort och folk kan inte längre dra fördel av tidigare generationers behov.
Det handlar om förutsättningar som ska gälla för alla och därmed
generella system som ger lika för alla. Även fortsättningsvis blir det
subventioneringsincitament men på lika villkor.
En ytterst viktig faktor som inte kommer att gälla är att det inte är
fördelaktigt att köra ett passivitetsrace, detta är viktigt inför framtiden
eftersom vi mer och mer befinner oss i tjänstesamhället med de värderingar som
då gäller inbegripet att konservatism inte är en lämplig filosofi. Vidare är
det accepterat att folk byter yrkesinriktning och kommer i ännu större
utsträckning att byta yrkesinriktning
under sitt halvsekellånga yrkesliv.
En positiv utveckling .
I den verklighet jag befinner mig i är det extra viktigt att bryta
konservatismen utifrån frågan om
avfolkningen av stora delar av landet.. En gängse uppfattning väl spridd bland
väldigt många eller för att tom drista sig till att säga ,de flesta . Är att en
av grundbultarna i livsplattformen och acceptansen ute i stora delar av landet
med speciellt koncentrerat i landsbygden är att den ärvda och till intet
förpliktigande och framför allt att inga som helst krav finns på de som genom
arv har en plattform att leva utifrån.
Detta med ärvd makt har ju en dålig klang . när det gäller arv av
kungadömen är ju hela vår historia präglad av konsekvenserna.
I detta kungamaktens arvssystem
ska vi vara medvetna om att det ingick som självklara krav att exempelvis
flytande behärska flera språk och överhuvud taget extrema krav på utbildning
och bildning och att vara med i alla möjliga avancerade sammanhang.
Ställ detta mot kraven ute i landorten på de som genom arv har sitt
markinnehav.
Det saknas fullständigt de incitament som innebär att det ska finnas en
framåtsyftande miljö där det är möjligt att fånga in nutidens och framtidens
önskemål på en bra livsmiljö. I detta läge
följer förstås att vi får resultat därefter,
Vi får en konservativ grupp som är med och ger sina värderingar och
därav kommer att det blir just tämligen inåtvända konservativa oskrivna
regelverk som gäller för att vara accepterad ute i landsorten.
I och med detta får vi naturligtvis ett resultat som går i riktning att
folk som inte är intresserade av att leva i ett konservativt samhälle flyttar
och att andra som är potentiella inflyttare väljer andra orter att etablera sig
på.
Till detta ska ju läggas att den här beskrivna livsplattformen är ett
rationellt handlande, intet är ju vikigare än att ha en plattform som människa
och kan denna uppnås genom i detta fall arv utan större ansträngning är det
förstås ett bra alternativ. Alternativt att tillägna sig detta genom att lägga
ned massor av arbete pengar och annat.
Detta är faktiskt ett perfekt exempel på en fullt ut fungerande
demokrati. För demokrati har när den fungerar som bäst den underbra egenskapen
att folk ( enkel majoritet) själva bestämmer hur de vill ha det med medföljande
konsekvenser. I de här beskrivna fallen får ju folk som de vill ha det och de
får även leva med konsekvenserna även om de är negativa eftersom folk själva
valt denna väg utifrån sina egna perspektiv.
Mer konkret uttryckt innebär maktprofilen i dessa speciella fall att
den bl.a. har rätten att vara med i och bestämma i tex. älgjaktslagen och bl.a. därför har en oproportionellt stor del
av avgörandet för normerna i hur folk blir bekräftade och accepterade ute i
landsbygden.
Denna inkrökta och antiintellektuella dominans är en av de största
anledningarna till att konservatismen har det fotfäste det har och därmed
verkar till att folk söker sig till andra platser där en god livskvalité kan
erhållas. Detta trots att det rent logiskt och ekonomiskt i regel är
synnerligen ofördelaktigt att söka sig från områden med 4000 i boendekostnad
till andra områden där motsvarande boendekostnad torde uppgå till minst 25000
kr i månaden försiktigt uppskattat. Därutöver kommer andra kostnader och
faktorer som ytterligare understryker att det är starka krafter som det rör sig
om när folk vill ha ett liv med positiv livskvalité. Listan på detta komplex
kan göras väldigt mycket längre , för att belysa detta kan vi ta ett fåtal nyckelord:
Sjukskrivningars platskoncentration, åldersfördelning, rovdjursfrågan,
utbildning, AMS -åtgärdsfixering, studieskuldsrädsla, jantelagar, osv.
Detta talar naturligtvis för att incitament som kan skapa rimliga och
framåtsyftande och livskvalitetshöjande processer ska uppmuntras.
Den ”röda tråden” i dessa processer skulle vara någonting åt det
intellektuellt inspirerande samhället . alltså att slippa fixeringen till att
hänga upp framtidsfrågorna kring AMS-tänkandet som förutsätter passivitet på
det utvecklande planet samt att fila på de allt som oftast knepiga och jobbiga
egon som utvecklas i sådana här miljöer. Det bästa botemedlet är att införa
spelregler som helt bygger på det livsvariga lärandet , detta torde skapa en
ödmjukhet och förståelse utanför den direkta intressesfären och även
omfatta hela det samhälle vi lever i
och lokalsituationen i denna helhet.
Hela vägen från de större helheterna
till att verkligen ha stimulerande dialoger med grannarna osv.
Intrycket i texten blir kanske lite väl polariserat mot de mer uttalade
glesbygderna men diskussionerna här
gäller även för de mer etablerade platserna och större städerna i mer eller mer
hög grad. Ja även i åtskilliga områden i storstadsregionerna Tricket är att på
ett vettigt sätt plocka ut diskussionerna och anpassa dessa till
lokalsituationen.
Vi kan även täcka oss till att låta diskussionerna omfatta hela landet.
Vi har ju faktiskt ett läge där vi allt oftare framstår som en slags
organism som hela tiden ligger och vakar i utkanten av de stora skeendena för
att vid lämpliga tillfällen försöka skrapa åt oss ett och annat russin ur
kakan. Detta borde vara en anledning till att vi har problem med att klara
kronans värde, alternativt att värdet
medvetet hålls nere för att därigenom komma åt att exportera, men detta
är ju inget annat än ren gam filosofi där det gäller att via bakvägen på något
vis tjäna en hacka och vi är återigen tillbaka vid ruta ett igen vad det gäller
förmågan at agera framåtsyftande.
Hur många i min generation minns inte hur enkelt det var att fara till
utlandet enbart på de pengar som man kunde tjäna under sommarmånaderna, nu är
de helt annorlunda, den tiden är förbi när man kunde leva bra på resorna i
främmande storstäder. Detta är något att notera.
Nu ska man förstås vara uppriktig och inse att detta till stor del var
resultatet av att vi kunde behålla och utveckla vår ekonomi utifrån
omständigheterna andra världskriget gav.
Men är inte heller detta ett exempel på en utpräglad gampolitik ?
Vad som egentligen skedde var väl att vi enligt gammal god tradition
höll oss vid sidan av det hela och
därefter utnyttjade läget till att tjäna pengar och bygga levnadsstandard
på det faktum att vi stod vid sidan om,
inte särskilt radikalt och framåtsyftande egentligen.
Det som blir det bestående är att det hela präglas av en slags
konservatism som känns lite inpyrd .
Denna inpyrdhet tycker jag mig känna i dagens läge och att detta ligger
djupt rotat.
Konservatismen som jag försöker fånga kan visserligen bara väldigt bra
i många lägen men det känns som om det negativa mer och mer håller på att bli
det dominerande. Jag tror att problemen med det i dagarna så aktuella telekom
företaget Ericsson till stor del bottnar i denna konservatism som yttrar sig
som så att det alltför ofta satsas på
företeelser som redan har sett sina bästa dagar eftersom det har en förmåga att
passa in i bilden av vad som upplevs som tryggt och bra men som inte alltid är
varken tryggt eller bra när tiden får
utvisa vad som ska gälla. Lite av trygghetstänkandet har blivit det omvända
istället.
Vi har ju även Telia aktien som hela det politiska och ska vi säga även
det fackliga etablissemanget såg som
något bombsäkert utifrån sina perspektiv. Det visade sig att de låg några år
efter tiden , ganska typiskt.
Även väletablerade institutioner som SEB banken osv. har missat en del
av dessa skeenden så konservatismen är tämligen väl etablerad kan man säga.
Detta lite försiktigt uttryckt som ett utanförskap är någonting vi har
haft i alla tider , starkt uttalat under vikingatiden där dom satt i utkanten
av Europa och stack ut och gjorde sina räder utan några närmare reflektioner
över kulturen .
Senare har det till stor del handlat om råvaruexporterande, med järn koppar
sedan urminnes tider från främst Bergslagen , tidigare även som rödjordsjärn
från andra delar enligt en del uppgifter. Vidare får man förmoda att kött,
smör, hudar, skinn, tjära ,bäck, trä
och liknande exporterats flitigt . Redan under tidigt 1200 tal var Hansan aktiv
med handel som rimligtvis måste ha dominerads av alla dessa produkter.
Slutintrycket blir att våra förfäder levde lite vid sidan av och utnyttjade sin
situation till export.
Självklart har det förekommit mycket kulturutbyte men ändå finns det en
känsla av att vi sitter med ett väldigt
väl rotat beteende som går ut på att sitta vid sidan om för att lite
tillspetsat kunna göra ett och annat klipp på ett exportera än det ena än det
andra. I dagens läge innebär det med den alltmer snabba fokuseringen mot
tjänstesamhället att det blir svårt att bibehålla en bra nivå om initiativen
ska halta för mycket.
Åter till lokalnivån
Här finns också den välkända frågan om hur långt det riskfria samhället
ska sträcka sig, ska vi ha det helt riskfria samhället eller ska vi ha som i
vissa läder ett samhälle med väldigt stor otrygghet med resultat ett samhälle
med stora risker ?
Tja, förmodar det handlar om
rimligheter, och paradoxer, det helt riskfria samhället innebär med viss
sannolikhet stagnation med påföljande problem som innebär att vi hamnar i ett
sämre läge än i det riskbejakande samhället, speciellt för de svagare
grupperna.
Alternativet ligger då på att hantera riskbenägenheten på ett vettigt
sätt. Jag tror på rimliga och generella bidragssystem och framför allt på
tryggheter och skyldigheter som är lika för alla samhällsgrupper. Låter väl
enkelt , men innebär en hel del.
Det som jag kanske försöker säga är att det är det allmänna tänkandet
som är det intressanta. Inte tänkande
ur enbart logisk horisont där allt enbart handlar om att tänka till för att öka
den materiella standarden eller statusen. Det tänkande som åsyftas lever sitt
eget liv utan direkta krav på omedelbar utdelning , istället handlar det om att höja livskvaliteten och
att acceptera en viss tokighet som fullständigt naturlighet i sammanhanget .
Allt för att ge plats för en mångfasetterad samhällsstruktur som upplevs som
inspirerande.
Det gäller att skapa utrymme för skapande processer och liknande.
Detta är inte så enkelt som det låter därför torde en liten utvikning
vara på sin plats:
Vi ska hålla i minnet att det vi egentligen talar om är å ena sidan det
gamla samhället där markägaren och därmed bonden hade all makt , och å andra
sidan det nutida industrisamhället där i varje fall i princip alla kan skapa
sig bra levnadsförhållanden. I det gamla samhället fanns egentligen inte
drängar, backstugusittare, fattighushjon, indelta soldater
,soldattorparefamiljer, diversearbetare på bruken , osv., i termer av etablerade medborgare med allt
vad detta innebar.
Utöver de nyss nämnda samhällsformerna har vi naturligtvis bruksägare ,
tidiga industriidkare, grevar, baroner
, riksföreståndare, kungens alla män osv. men det förändrar ingenting i det här
sammanhanget .
I dagens samhälle har vi sedan någon eller några generationer på ett
elegant och till lika förpliktigande för alla förutsättningar att stå över allt
detta, begränsningarna ligger till stor del i att vanligt folk inte fullt ut
vill anamma detta eftersom det är lite uppfodrande, något som resten av texten
penetrerar en hel del.
Det gamla samhället bildar
faktiskt en direkt linje till hur det var riktigt långt tillbaka
vilket egentligen är helt naturligt
fastän vi kanske inte tänker på det så
ofta. För om man tittar lite djupare i samhällets historia så kommer man
faktiskt i sista änden fram till det
gamla ättesamhället.. Ättesamhället som
åsyftas är ett samhälle som i många beskrivningar ter sig förrädiskt mysigt
och som vid spontana tankemönster ter
sig tilltalande för folk vilket är naturligt, för det var väl en naturlig samhällsform för sin tid, kanske.
Visserligen har det renodlade ättesamhället försvunnit redan på 1000
talet i Sverige , men det är ju förstås en samhällsstruktur som i mångt och
mycket har funnits kvar parallellt,
vilket inte är så konstigt eftersom
det funnits och fortfarande finns en grund för denna samhällsform.
Det är på de sista 100 åren som detta gamla samhälle har minskat i
betydelse eftersom industrialismen har tagit ordentlig fart, således har vi
torparkulturen bara någon generation tillbaka, ibland inte ens det. Mot denna
bakgrund är det inte så konstigt att vi mer än vi kanske anar lever kvar i
denna sedan lång tid intrimmade
begreppsvärld . Detta är självklart en del vi ska vara medvetna om och
hantera på ett bra sätt.
Traditionen i vårt land de sista 100 åren går till ganska stor del ut på att det är ett tämligen stort antal organisationer som är med och på ett aktivt sätt påverkar utvecklingen.
Det är ju inte för inte som vi har det välkända talesättet ”folkrörelse Sverige” vilket knappast har kommit till utan anledning.
Bäst kanske det visas genom det omfattande samarbetet och intima ihopkopplingarna med det politiska och fackliga. Här finns det en lång tradition, kanske inte så märkvärdigt egentligen och det torde inte heller vara så unikt. I grund och botten en vettig form av samhällsstyrande , men som allt annat finns det svagheter.
Ett fenomen jag iakttagit är att det under 70 tal och 80 tal har insmugit sig en trist kultur inom organisationslivet.
Eller också så är det så att det är verkligheten som börjat komma i kapp och det är därför som det blir synliggjort att det finns trista företeelser inom föreningskulturen.
Detta yttrar sig som att representanter inom föreningslivet gärna ger bilden av handlingskraft , radikalism och liknande samtidigt som allmänintrycket gärna blir någonting annat , i stil med det väldigt traditionella.
Som bekant finns det för det mesta ett mer eller mindre uttalat behov av att fylla organisationerna med folk som har någon nivå av civilkurage och förmåga till att leva upp till de demokratiska idealen.
Detta är inte det lättaste och det blir inte lättare av att det kanske inom organisationsleden ibland är lite si och så med dessa krav. De som blir satta ett leda och förvalta ska ju många gånger bara verkställa dagsaktuella krav.
Samtidigt ingår det i helheten att organisationerna har ett oantastligt rykte av att till substansen bestå av högstående demokratiska och humanistiska organismer.
Hur få ihop denna ekvation ?
Om vi ser de olika frågorna som de aktiva bör engagera sig i som en triangel där basen består av alla de tunga vardagsfrågorna som vi har i landet. För att därefter så småningom gå mot toppen för att där finna de mer tillspetsade frågorna som enligt min mening bygger på att ha en grund att stå på i meningen att ha gjort sin hemläxa med alla de frågor som finns under toppen i triangeln.
Några av frågorna som återfinns i toppen var under en period Sydafrikasfrågan, tidigare var det Vietnamkriget, vi har regnskogarna, diktaturerna i Sydamerika och andra självklara frågor.
Inom landet har vi invandrarfrågan, jämlikhet , kvinnors representation i olika sammanhang, sexuella minoriteter, och allmänna fraser om att hela landet ska leva och mycket annat
Allt detta är ju självklarheter , de allra flesta har i det stora hela anammat frågorna och ställer upp på de vedertagna åsikterna i mer eller mindre hög grad .
Självklart är det rätt att verka för bl.a. de uppräknade frågorna , men här pratar vi om en ensidighet där alltför många av de som engagerar sig i dessa frågor ligger väldigt lågt med andra frågor.
Resultatet kan faktiskt bli att förtroendet sviktar om det blir alltför ensidigt.
Risken kan bli att det upplevs som om vissa tydliga behjärtansvärda frågor odlas istället för att ingå i ett naturligt sammanhang
Varför då uppmärksamma vissa frågor på bekostnad av de mer brännande frågorna ?
Det är en klassisk metod att undvika andra frågeställningar.
Samt förstås , att det är omöjligt at kritisera en person som engagerar sig i någon av dessa frågor som är så behjärtansvärda, men ändå utan intresse för karriären och den allmänna plattformen utifrån rollen i föreningen eller varför inte livsplattformen.
Den som kritiserar framstår ju som töntig, reaktionär, korkad, självisk m.m.
Denna metod är egentligen i princip densamma som diktatorer och liknande använt tämligen ofta. Men det är ett kapitel för sig.
Tricket måste vara att även visa på ett seriöst engagemang för alla de vanliga frågorna i samhället och förstås våga ställning när det blir fel istället för att tiga .
Det måsta vara vattendelaren om en person är seriös eller inte, nämligen att personen kan och vågar och har kapaciteten att uttrycka seriösa tankegångar med allt som därtill krävs, inom vardagsfrågorna vi har och som därför är de allra tuffaste att arbeta med.
Då kan vi börja tala om seriösa människor.
För det är ju nämligen så att om det börjar talas om frågor som direkt berör folk så riskerar den gör detta att förlora sin post , anställning eller förtroendeuppdrag samt att vederbörande även måste vara beredd att verkligen ta diskussionen. Något som väldigt många verkligen värjer sig emot . Vad är då enklare än att engagera sig i frågor som framstår som krävande men som ändå ligger bortom vanligt folks omedelbara intresse vilket innebär att den som engagerar sig i dessa frågor förstås inte riskerar att bli avsatt.
Detta är tricket..
Exempel på denna sorts uträknande personer som helt satsar på detta arbetssätt saknas inte, listan kan göras lång.
Jag vet exempel dom redan i ungdomen helt plötsligt slutat med att driva konkreta frågor, för att i detta skeende helt inrikta sig på Sydafrika som var aktuellt då. Detta när vederbörande hade drivit ett antal frågor som var lite utmanande men upplevdes som seriösa.
Anledningen var att han blivit lovad karriärmöjlighet och följaktligen inte ville riskera detta.
Tiotalet år senare puppar denna person upp i den stora kvällstidningens löpseden där han är löneledande inom sitt segment och ligger på 85.000 kr i månaden samt dessutom med en hiskeligt stor fallskärm, allt detta inom regeringskretsar.
Tricket var helt och hållet att inte ta ställning i några aktuella frågor alls som direkt berör folk. Samtidigt som diverse andra frågor med stor häftighetsfaktor odlades, naturligtvis var det frågor av populistisk art och framför allt av den art att det inte påverkade folk direkt eller tom inte alls.
Allt enligt devisen , vem kritiserar en person som men häftigt engagemang tar sig an viktiga frågor som i det här fallet Sydafrikafrågan, denna person torde ju enligt en slags outtalad automatik även vara seriös även på hemmaplan, med så är icke fallet.
Detta koncept på framgång är egentligen klassiskt och är relevant inom ett flertal olika sammanhang, eller ska vi vara råa och säga branscher ?
Det går att översätta till andra av livets olika sammanhang men det vill jag återkomma till senare om jag får tid och tillfälle.
Det är bra att använda erfarenhet och fantasi..
För att återgå till föreningslivet tycker man att en drivkraft ska vara att få utlopp för den kreativa ådran och då även att vara med och på ett seriöst sätt uppmärksamma ,diskutera och driva diverse frågor som upplevs som verkligt angelägna. Speciellt som vi i dagens läge inte riskerar någonting.
Emellertid blir det inte alltid så.
I stället har de flesta inom ett antal olika poster på olika nivå i föreningslivet gjort tvärt om , nämligen avstått från de frågor som betyder någonting och kan påverka den tilltänkta karriären .
Varför detta ologiska beteende ? Det har sina orsaker jag vill nämna ett par . En anledning kan vara att det till skillnad från förr numera istället finns ett mer eller utbrett incitament av att det är väldigt viktigt att ha en livsplattform. Ex: att kunna säga att jag är ordförande i den eller den föreningen och liknande, alltså att man är någon, det känns åtminstone för mig som det har blivit viktigare nu för tiden, men jag kan ha fel.
Det andra incitamentet är ju förstås det faktum att det ackumuleras mycket pengar inom föreningsväsendet, medlemsavgifter m.m. drar ihop mer än man tror. Samtidigt som föreningarna i det stora hela ofta har funnits i flera generationer vid det här laget och därför har antagit formen av någonting institutionellt.
I denna miljö finns det plats för ganska många att verka och vidare det faktum att det egentligen är tämligen bra jobb med ofta bra löneförmåner.
I föreningslivet ingår förstås hela fackföreningsrörelsen , de politiska partierna , och andra tongivande stora föreningar . Alla dessa föreningsuppbyggda verksamheter är ju också företrädare för intressegrupper ,inte att förglömma.
Då gäller det förstås att komma in i det hela på ett bra sätt och för den som väl är inne att sitta kvar på ett rationellt sätt.
Klassikern är för den aktuella tidsperioden , som jag kan överblicka, för alla de som aspirerade på framtida jobb inom föreningslivet, var att engagera sig för någonting som är så pass behjärtansvärt att det blir ställt utom allt tvivel att personen i fråga har de rätta egenskaperna.
Men, om man istället i första hand tittar på förmågan att engagera sig i vardagsfrågor som verkligen kräver någonting inför folk i största allmänhet, då kan utfallet bli noll istället.
Detta agerande kan i och för sig ha en annan förklaring än den gängse , nämligen att vederbörande helt enkelt inte har en aning om de grundläggande frågorna och därför satsar på vissa frågor som inte är särskilt närliggande , för att den vägen skapa sig en plattform.
Det finns flera exempel på personer som släppt i stort sett allt inom inrikespolitik när det blivit klart att det finns en framtida karriär. För att försäkra sig om att ingenting går enett med den tilltänkta karriären har dessa personer konsekvent engagerat sig i frågor typ apartheid i Sydafrika. Naturligtvis finns det inom bl.a. dessa sammanhang en relativt lång rad av andra frågor som är och har varit aktuella, det är bara att fundera lite.
Detta är ingenting annat än att utnyttja folk som befinner sig i svåra situationer för egen vinning eftersom det ju handlar om utsatta människor som inte så sällan befinner sig långt ifrån oss.
Det finns många ombudsmän, politiker , riksdagsmän , tjänstemän inom olika föreningar m.m. som utnyttjat detta koncept.
Kanske vi här kan spåra den irriterande undfallenhet som dels drabbar de andra länder som verkligen skulle behöva ett handtag p.g.a. fatigdom och annat som är inkluderat i detta komplex.
Samt dels när det gäller gamla välkända frågor i landet som kan beröra de inblandade på ett i sammanhanget negativt sätt.
Det kanske mest aktuella för dagen är de självklara och även laddade frågor som populärt går under den populistiska devisen ”vård skola och omsorg”.
Hur i all världen ska en församling bestående av de nyss beskrivan människotyperna klara detta på ett hyfsat korrekt sätt ?
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Utveckla
Xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Ev. nytt kapitel
Xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här blir det lite mer komplicerat eftersom det dels handlar om att
släppa taget om det livsvariga beroendeförhållandet och dels att bejaka sin
historia. I vardagssituationen är bejakandet kanske mest konkret uttryckt genom
att på ett respektfullt värdigt och helhetsperspektivsmedvetet sätt bevara och
varsamt underhålla lämningarna från gårdagens samhälle . Alltså stadsbebyggelse
, hålvägar , byggnader m.m..
En utomordentligt intressant utmaning. För utan historien kan vi inte
klara framtiden..
Tyvärr har detta sedan 50 talet
år tillbaka på ett synnerligen tråkigt sätt förenklats .
En rivningshysteri utan dess like har dragit fram över landet och
lämnat efter sig ett tämligen
ointressant samhälle som mest påminner om en industris princip för
funktion Med uttalad effektivitet som
bas. Viktigt naturligtvis men genomfört utan någon djupare tanke .
Ett bärande skäl till detta tänkande är helt naturligt att de politiska
församlingarna som bestämmer utformandet av samhället med dess ofta offentliga
miljöer är präglade av detta tänkande . Detta gäller till minst 51 % i de allra
flesta fall , viktigt att notera eftersom det innebär att icke hänsyn behöver
tas till andras resonemang , om detta varit fallet hade med största sannolikhet
utfallet varit annorlunda..
Med detta är vi inne på ett intressant ämne , det låg och ligger även i
kapitalismens intresse att
uppmuntra företeelser som på ett så att säga enkelt sätt med politiska
besluts tyngd kan smörja kapitalismen. Vad är enklare och lättare och framför
allt ger lättare stora vinster än att på ett i sammanhanget okvalificerat sätt
först riva hela samhällsstrukturer för att sedan med relativt enkla nybyggen
montera upp nytt. En lukrativ affärside . Samtidigt bildar det politiska ett
jättekomplex som blir en slags självgenererande verksamhet. Det ligger då
förstås i detta komplex intresse att folk fortsätter att förlita sig på detta
komplex. Det säkraste sättet är då förstås att anpassa tryggheten till
livsvariga jobb och AMS-liknande åtgärder vid behov som kräver ett passivitetsagerande
från de berörda. Detta är som de flesta är medvetna om något som finansieras
via skattsedeln och därför inte berör någon så att säga.
Detta är anledningarna till det är på den borgerliga kanten som
kompetensutvecklingskontona drivits. Facket och det socialistiska blocket vill
inte ha detta, av skäl som torde vara uppenbara beträffande detta komplex
eftersom det minskar folks beroende av systemet.
Det är intressant att konstatera att definitionerna beträffande
konservatism har glidit iväg.
Emellertid är en anpassning till dagens krav utifrån dagens problematik
och situation naturlig. Speciellt som nuvarande principer härstammar från 1950
talet, minst.
Filosofin att via AMS liknande trygghetssystem och liknande bygga
tryggheten kan dras ut till
Xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Essensen blir ………….
Hörde på radion för en tid sedan ett lite förvånande uttalande ” Jag är inte rädd för vargen , men däremot är jag väldigt rädd för fåren”.
Första gången reagerar väl de flesta men efter den spontana reaktionen torde en viss förståelse utbreda sig.
Vad som avses är att under den fåraktiga och lite självgoda och på ytan harmlösa uppenbarelsen som fåren utstrålar finns en hel del att fundera över. De representerar den stora majoriteten och blir följaktligen den kraft som sätter normerna . I detta perspektiv blir det av vikt att fundera över det faktum att deras beteende inte innehåller några större incitament av fantasi , förnyelse, eftertänksamhet, osv. likaså går ju fåren gärna endast i en riktning samtidigt som de om man vill utsträcka resonemanget lämnar efter sig förödda marker utsatta för erosion alltmedan fårflocken framstår som harmlös, oantastlig och liknande.
Med denna lilla tankesnutt återkommer jag till ämnet.
Nu är vi , och ska (om vanligt folk vill….) i fortsättningen vara i ett läge där det paradoxalt nog kan vara
en fördel att tillhöra de senast nämnda kategorierna i det gamla ättesamhället
eftersom det ger en viss frihet att forma tillvaron utan en massa i bagaget.
Men det bygger i allt väsentligt på att de intellektuella frågorna som bra och
lika incitament för ständig kompetensutveckling fungerar. Här är det största
faran i allt väsentligt vanligt folk som istället vill ha ett enkelt klipp i
form av den skenbara tryggheten i det vi sammanfattar som AMS-åtgärder, tryggt
livsvarigt jobb, osv., Troligtvis är detta en förlängning av den
sedan urminnes tider etablerade beroendeprincip som dräng – bondekulturen
kulturen utgjort under 1000 år .Inte
helt lätt att anamma nya mönster utifrån så långt nedärvda beteendemönster.
I detta långa tidsperspektiv som i och för sig skulle vara intressant
att uppehålls sig i mera men som tyvärr till alltför stor del saknar dokument
som belyser förhållanden mellan människor, åtminstone i Sverige, utöver
dokument finns det förstås lämningar i form av byggnader , odlingar och
gravskick m.m. Allt detta bildar intressanta delar av historien som är
nödvändig för att sätta in saker och ting i dess sammanhang. Framför allt
skulle det underlätta högst betydligt om vi på ett respektfullt engagerat och
insiktsfullt sätt fick vår historia presenterad i det dagliga livet från det vi
är alldeles små till den dag som nu är , allt på ett naturligt sätt utan en
massa överdrifter och underdrifter som är så vanliga. Jag tror att en anledning
som bidrar till att historien inte levandegörs av våra nära och kära är att det
oftast inte passar in i det snabba klippets filosofi. Det kräver nämligen lite
att sätta sig in i sammanhangen och ofta står den ödmjukhet och
helhetsperspektiv som måste till i vägen för den mer hetsiga och ytliga jakten
på dagliga fördelar och materiell standard. På annan plats här nämns att mycket
av det enkla klippet förutsätter att
t.ex. gamla byggnader rivs eftersom det saknas kompetens att på ett
kvalificerat sätt utveckla det gamla i harmoni med det nya.
Men kanske huvudanledningen är att många inte accepterar sin bakgrund ,
eftersom de flesta ,tror jag, kommer
från enkla miljöer.
Inget kan vara dummare än att förneka sitt ursprung, det blir bara till
ett vacuum som tar en massa kraft att hantera istället för att lägga kraften på
något konstruktivt.. Dessutom går det
ändå inte att dölja sitt ursprung, varför ödsla tid på detta då ?
Vidare blir folk väldigt sårbara som via en mer eller mindre patetisk
mask försöker mörka sin bakgrund, vinnarna här blir naturligtvis alla de
krafter som har möjlighet att tjäna en hacka på folks fåfänga. Jag skulle tro
att massmediaindustrin är det tydligaste exemplet på denna verksamhet. Självklart
ska inte folk vandra omkring i säck och aska men en viss eftertänksamhet torde
ändå vara på sin plats.
I begreppet enkla miljöer ska också nämnas att med tiden och med de
stora pengar som finns för utjämnande samt av bekvämlighetsskäl har stora delar
av befolkningen kommit till ett läge
där detta historiska faktum tjänar som
en bra förevändning att klämma ut ytterligare en hel del ur gamla strukturer.
Ytterligare en anledning att odla diverse myter som går ut på att inte
acceptera dagens reformer och dess funktioner som fungerar ligger i det faktum att många näringar ofta
relaterade inom hantverkssfären och liknande gör väldigt mycket pengar och
därav följer förstås att de involverade sitter nöjda, tacka för det .
Emellertid ska rätt vara rätt och olika myter ska bekämpas. De mer ingående
diskussionerna lämnar jag med lätt road sinnesstämning till de grupper det
berör.
Poängen är att det faktum att olika bakgrunder ger olika
förutsättningar, och i enlighet med detta har ett system utvecklats som ger olika
utfall i reformer , detta får absolut inte
utnyttjas som en förevändning till att inte ta tag i alla dessa
processer som ingår i det gemensamma spektrum av förutsättningar för att alla
ska vara delaktiga.
När olika bakgrundskomplex utnyttjas som förevändning för folk att
avstå från det som förväntas av dom
blir resultatet att det skapas en tråkig konservatism. En konservatism
som konserverar de skillnader som skulle utjämnas , vilka som förlorar på detta
är inte svårt att räkna ut liksom vilka grupper som drar ifrån .
I sammanhanget ska tilläggas att detta med olika bakgrund går mycket
långt tillbaka, enligt vissa uppgifter var trälarnas antal i landet 35 % av befolkningen, en siffra som är
tämligen osäker men som ändå kan skapa en bra bild , detta kom att infinna sig
under tiden för ca 1000 år sedan , skulle tro att det gäller även för
den ibland så glorifierade vikingatiden som går tillbaka ytterligare ett par
tre hundra år i tiden.. Träldomen
avskaffades successivt, det kom att omnämnas i skrift för något eller
några av landskapen i mitten av 1300
talet, i andra landskap försvann detta tidigare , eller så ska träldomen ha
dött ut som icke rationell arbetskraft inom denna tidsepok..
Här ska också sägas att den förunderliga mix av nyss beskrivna
företeelser har bildat ett tämligen framgångsrikt koncept. Vi har faktiskt en
tämligen etablerad form av medelklass inom vanligt folk skiktet som i och för
sig är väldigt trevligt och fulländat men som ändå förtjänar att penetreras en
del eftersom en många gånger stark konservatism blommar i dessa sammanhang.
Inte så konstigt eftersom de materiella standarden ute i landsorten
utifrån det livsvariga arbetet och det likaså livsvariga racet utan någon som
helst kompetensutveckling med de åtföljande kostnader som undvikits beträffande
missade årsinkomster med ofta medföljande flyttlass och liknande har medfört en
obruten kedja av att i lugn och ro kunna fila på den materiella standarden.
Dessutom har denna stationära livsfilosofi
ytterligare den effekten att släktrelationer och vänskapsrelationer kan
behållas och utvecklas för att via samarbetsincitamentet förstärka
möjligheterna att fila på den materiella standarden.
Denna filosofi understöds som tidigare nämnts av andra krafter och
teknokratin inom den politiska och fackliga världen .För det finns åtskilliga
som har en god inkomst inom detta komplex och det är säkerligen inte det
lättaste att anpassa sig till annan verksamhet.
Bilden som försöker frammanas här av hur folk väljer sina livsrace ska
appellera till de helheter som detta ingår i , alltså att det uppstår
spegelbilder som är direkta följder av folks signaler via sina livsrace . När
dessa livasrace tenderar att härbärgera mer eller mindre uttalad konservatism
och liknande samt en allmän inåtvänd uppfattning om samhället blir naturligtvis
reaktionerna därefter. Inför dagens situation i samhället låter naturligtvis
inte reaktionerna vänta på sig och därför är det vissa saker som på ett anmärkningsvärt sätt förändrats.
Det är skillnaderna i löner och förmåner som har dragit ifrån mellan
löntagare och teknokratin inom företagsvärlden med Verkställande - direktörer,
ägare, styrelseledamöter , styrelseproffs, osv.…. Lägg därtill andra
verksamheter som personligheter inom massmedia, idrottsstjärnor, och liknande.
Vi har de etablerade sfärerna inom
föreningslivet med facken och visa företrädare inom det politiska.
Här är den gemensamma nämnaren att löner, utdelningar, pensioner,
fallskärmar , och övriga förmåner har dragit ifrån på ett osmakligt sätt.
Är detta tillfälligheter ? Knappast, det torde röra sig om en
förtroendefråga.
Xxxxxxxxxxxxxxxxx
Är det inte ganska rimligt att folk i en demokrati sätter sig in i
xxxxxxxxxxxxxxxx
I detta sammanhang ska det förstås också sägas att det inte bara är en
kategori som gör det bästa av situationen det gäller även andra grupper
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Utifrån denna lätt teoretiska utvikning kan det vara läge att gå rakt
på sak:
Under mina promenader uti väldigt många orter i landet och dessutom rejält kontrollerade med kollegor och
folk i största allmänhet blir detta den upplevda bilden av vad som menas med
ett lyckat koncept för en slags medelklass som tenderar att inte vilja ta i
frågor som är avgörande för så mycket av den nutida och framtida utvecklingen. Eller annorlunda uttryckt
bevarande av uppnådda standardrelaterade företeelser och hur dessa ska hanteras:
Så här kan det typiska paketet för den etablerade se ut:
Rejält lite vräkigt hus
Sommarstugan ofta tämligen exklusiv
Nyare Volvo ofta flankerad av en eller flera lite enklare bilar
Snöskoter inte så sälla i plural
Bilsläp
Medlemskap i älgjaktlaget
Flera årliga utlandsresor
Båt
Motorcykel
Allt detta möjliggjort genom att byggnationer på orterna i fråga
betingar låga värden , inte så sällan pga. orterna inte är attraktiva för folk med vissa krav.
Här kom vi inte helt osökt in
på helhetsperspektivet och att ta konsekvenserna utav ett handlande eller
kanske ett ickehandande som är tämligen självklara.
Jag försöker att måla en bild av de influenser som kommer utav hur
folkgrupper bestämmer sig för att köra sitt livsrace och vad som kan komma ut
av detta . Inom alla kretsar finns förstås en ”jobbig egoism” faktor , egoismen
är ju en drivkraft som är nödvändig för de allra flesta företeelser , speciellt
framåtskridande. Men det är en känslig företeelse att hantera och när ett
samhälle eller den dominerande gruppen nått den punkt där begreppet jobbig
egoism inträder blir det problem. I vardagslivet uttryckt som att de som kan
flyttar från orten.
För att komma ifrån dessa tråkiga fenomen tror jag att det är viktigt
att skapa spelregler som medför en viss ödmjukhet inför frågor som förändringar
och liknande och att spelreglerna omfattar alla på ett bra sätt.
Det underbara faktum at vi lever i ett öppet samhälle ställer förstås
ett antal krav som innebär att samhället eller mer konkret det lokala samhället
blir en spegelbild av vad de eller den dominerande gruppen levererar i form av
livskvalitet. Och även måste ta konsekvenserna av den kollektiva summan av
värderingar som kommer ut av den dominerande gruppen.
Om vi har en relativt konservativ dominerande grupp som mest är
intresserade av bara sin egen och de allra närmaste inom släkt och vänkrets
blir resultatet därefter. Vilket är fullständigt naturligt och ska så vara.
Det är alltså på sin plats att genomföra en konsekvensanalys med dess
konsekvenser. Därav följer förstås att ta konsekvenserna av analysen
Priset för detta agerande ska betalas av de inblandade. Folk som tar konsekvenserna av en inåtvänd
kultur, och istället formas sina liv på annan plats, och på annat vis ska inte
betala detta.
I detta flyttkomplex ligger ett annat faktum som kanske inte
uppmärksammats , nämligen det att den livsplattform som var viktig för ett
antal år sedan inte alls räknas som plattform på samma sätt längre . Jag tänker
på detta med att kunna snickra och bygga, fixa veden samt diverse andra av
tradition praktiska saker. I dag uppfattas dessa sysslor ofta som trevlig och
nödvändig motion . Vill man bli verkligt övertygad om kompetensglidningen kan
det vara lämpligt att studera innehållet i första bästa större varuhus typ
Obslada och där finna kompletta uppsättningar för elinstallationer,
vatteninstallationer, snickerier osv.
I nuläget har alla reella möjligheter att utföra det mesta och därav
följer att vi nu har en rejäl glidning till förmån till hobby nivån och en
allmän avdramatiserad inställning till de traditionella sysslorna . Detta
förflyttar fokus beträffande tyngden i
livsplattformen från det traditionella till det mer intellektuella och
understryker ytterligare behovet av mindre konservatism ute bland folk eftersom
livsplattformen till stor del har försvunnit.
För att ytterligare understryka kanske det är av intresse att fundera på
om folkrörelsefenomen som bingolotto kan vara rejält , för att inte säga
väldigt rejält överrepresenterat i de befolkningsgrupper som här beskrivs.
Denna folkrörelse med 2,3 miljoner
tittare har som incitament att via ett snabbt klipp berika den
berörde med ett antal miljoner utan
någon ansträngning på några minuter, i och för sig trevligt men pga. .
överrepresentativiteten bildar det ett mönster som mynnar ut i
passivitetstänkande vilket inte är så bra.
Tänker vi på att det nu satsas eller kanske satsades oerhört på
bredbandsuppkopplingar finns det
ytterligare skäl till att noga fundera på hur det bästa klimatet för att
använda och utveckla detta fina instrument ska uppmuntras på bästa sätt . Helt
avgörande för att bredbanden ska användas till annat än för at enbart skyffla
filmer och andra okvalificerade saker
är förstås att folk i allmänhet har en attityd som anammar och uppmuntrar ett
bra och utvecklande användande. Detta kommer ju utav vardagsdiskussionerna ute
i bygderna. Då är det naturligtvis avgörande att verkligheten blir betydligt
mer mångfasetterad än de traditionella saker som det kretsar omkring ute i
bygderna . Detta kan bara uppnås genom ett ständigt vidareutvecklande av de
själsliga incitamenten genom att folk helt enkelt måste hålla läsandet igång
genom det populärt uttryckta kompetensutvecklingen . Det innebär förstås att
ribban läggs betydligt högre än på nivån hur arbetsmarknadsåtgärder, och
liknande ska utformas.
Framför allt innebär det att en seriös nivå på det kulturella kan
uppnås så att allt inte bara kretsar kring den bildligt talat jordbundna
kulturen . Utan istället även innefattar andra värden på en bra nivå.
Det håller nämligen inte att stora grupper ska stå över influenserna
från de krafter som tillför positivt, alltså att de aldrig öppnar en bok aldrig
ser ett kulturprogram inte känner till de lite mer djupodlande radioprogrammen
aldrig öppnar en tidning .
De gånger detta bryts handlar det enbart om någonting som inom mycket
kort tid kan ge omedelbar materiell utdelning, en inåtvänd egoism som verkligen
banar väg för att dessa grupper marginaliseras eftersom andra grupper inte har
någon anledning att känna samhörighet.. ett naturligt resultat.
Här ska även nämnas att mycket av det som egentligen ska vara själsligt
inspirerande är fruktansvärt dåligt vilket till viss del kan förklara
avsaknaden av intresse men det är bara en delförklaring. Om folk satte sig in
mer skulle de dåliga delarna med tiden radikalt minska.
I sammanhanget ska göras klart att andra spelregler gäller inom många
grupper och det är de grupper som ofta på ett dominerande sätt medverkar till
utvecklande och bibehållande av standard såväl materiell som själslig de har
som absoluta krav på sig att flytta vart tionde år. Detta eftersom annars utvecklas inte kompetensen. Framför
allt handlar det om att människorna inte ska gro igen, detta är hårdfakta.
I detta perspektiv ska resonemanget i detta skriftsällande ses.
Kulturen är det samlade resultatet av vad folk på orten byggt upp under lång tid, oftast under flera generationer.
Nu uppkommer förstås frågan för väldigt många vad det kan vara som folk har byggt upp genom åren. Här blir det förstås tämligen pinsamt på åtskilliga platser när det i allt väsentligt saknas en kulturell tanke . Istället har det och är det snabba klippet som gäller , hur många är inte exemplen ute i landet på samhällskärnor såväl stora som små där allt handlar om att på ett effektivt sätt kunna komma fram med bilen till stormarknaden inne i centrum för att snabbt kunna bunkra upp för färden hem till det lilla hemmanet eller villan eller den utbyggda sommarstugan. Möjliggörandet av detta är att utföra en regelrätt massaker på den befintliga bebyggelsen och att ersätta denna med ett enkelt billigt och storvulet monteringskomplex. Resultatet blir att samhället vänder baken ut mot besökarna i form av sterila billiga enkla fabriksliknande väggar. Det stora katalysatorn här är alla de pengar som på ett okvalificerat sätt har tjänats dels av byggherrarna och även av alla de som bygger kör lastbil eller entreprenadmaskin o.s.v. Alltså en ohelig allians av stora mått. Att denna dominoapparat har fått den utformning den fått kan sökas i att det för alla inblandade finns en gemensam nämnare av oförmåga att lösa problem på ett kvalificerat sätt . Dessa olika grupper har som gemensamt intresse att tjäna snabba pengar.
Här är det på sin plats att påpeka att det är just detta komplex som
under många år , från andra världskriget fram till 70- talet i olika sammanhang
framhållits som motorn i den svenska ekonomin, men som sagt inte utan sitt
pris. Dessutom har finansieringen ofta gynnats av skattemedel, alltså en
socialisering .
Åter tillbaka till kärnan, dessa samhällen har ju själva i eget majestät
fått utforma sina miljöer och resultatet blir just deras kultur. Om än på den
negativa skalan. Men det är ärligt.
Bland rekorden i denna gren kan nämnas Gamla Lödöse vid Göta älv en
dominerande handelsplats och stad som numera består av en trafikrondell. Biblioteket i Umeå som är byggt på tomten
där en kulturbyggnad av stor betydelse och omfång revs.
Jönköping där en stor hög från bronsåldern fraktades bort för at bli
parkeringsplats långt ute på ett industriområde, beträffande Jönköping har jag
en stark känsla av att exemplen kan göras många. Överhuvuttaget måste jag säga att jag som f.d. Jönköpingsbo
känner förvåning över hur oerhört lite , för att säga ingenting, som kom fram
om denna bygds historiska lämningar . Istället har alla de lämningar som finns
och framför allt har funnits undertryckts på ett trist sätt. Det lilla som ändå
sipprat fram har allt som oftast haft karaktären av lokalpatriotiska skrönor
ofta kraftigt mystifierade , precis som om det ska fylla ett behov av att bygga
någon billig plattform för folk att få känna sig som ”någon”, samtidigt som det
ska passa in i ett mönster där det är fullt legitimt att undvika att göra sin
hemläxa beträffande elementära kunskaper om bygden. Denna situation på en av de platser som formligen dryper av
historia .
Kanske är det historiska undertryckandet ett uttryck för folk att det
inte är så roligt att på ett ödmjukt sätt acceptera tidens gång och därmed
acceptera den lagomkultur som präglar vardagen för de flesta ?
Jönköping har också det för många småstäder så typiska skiktningen av
olika kategorier av folk ( En uppdelning som enligt min mening egentligen har
spelat ut sin roll i flera väsentliga avseenden vilket torde framgå av den
övriga texten, men det finns ju alltid konservativa krafter bland alla
folkkategorier.) En uppdelning som till stora delar kommer från det faktum att
denna byggd är präglad av sedan generationer stabila industristrukturer kontra
lika stabila administrationsstrukturer. Jönköping har sedan tidigt 1600 tal
varit en stark juridisk utpost.
Min uppfattning är att denna uppdelning skapat en inåtvänd kultur med
avseende på att med kraft vara kapapel att ute bland barrikaderna försvara
bevarande och integration av vår kulturskatt, det är så mycket enklare att
istället reducera dessa medborgerliga förmåner till en välartad
middagskonversation där det hela reduceras till en egotripp typ ” jag vet
minsann”, alltså till ett inåtvänt avståndstagande, i de fall där dessa
diskussioner förekommer vill säga det är säkerligen långt ifrån i alla
sammanhang som det ens uppnås denna nivå..
Den andra delen där jag inifrån vet vad som är värt att veta i frågan
är det snarare så att det betraktas som lite småfegt, ej tufft, vekt,
konservativt, barnsligt, omodernt , tillbakasträvande, oekonomiskt,
ineffektivt, orationellt, tidskrävande, osexigt, gubbaktigt, käringaktigt, barnsligt, religiöst, antireligiöst,
o.s.v. att ta diskussionen om dessa så avgörande frågor för kvaliteten på vår
tillvaro nu och i framtiden. Jag förmodar att det inte krävs någon större
fantasi att föreställa sig hur de folkvalda för diskussionerna om vårt
kulturarv i denna miljö. De folkvalda kan ju näppeligen vara annorlunda än väljarna för annars så skulle
de inte blivit valda, klart som
korvspad.
Lokaltidningen eller lokaltidningarna borde här känna sig tämligen
skyldiga.
Umeå gamla bryggeriet som rivs nu i skrivande stund en av de ytterst få
byggnaderna av vikt som fortfarande finns/fanns kvar i staden , eftersom det i detta fall rörde sig om ett
bryggeri var tom. vörtpannorna kvar .
För att ta några få exempel från två orter i landet.
Omvänt finns det åtskilliga samhällen i landet som valt betydligt mer
moderata omstruktureringar och således kan visa upp ett helt annat resultat,
och därför på ett bra sätt kan bejaka kulturen och allt som detta innebär, på
just ett ärligt sätt.
Kultur handlar förstås inte bara om fysiska miljöer det finns andra
delar .
Med bra nivå på kulturen menas att kulturen ska ligga utanför eller
ovanför den nivå som innebär att folk har fullständig kontroll. Alltså bort
med Svensktoppen och in med tex. den
klassiska repertoaren.
Svensktopp kan alla lära sig och behärska därför ingår detta i det
trista egot som en stoisk plattform och att status Q cementeras. Vilket innebär
stagnation och påföljande tillbakagång Exemplen kan göras många.
Beträffande begreppet at ha koll på allting och utveckling kan man
klart konstatera att begreppet att göra misstag har helt olika innebörd bland
olika folkgrupper i fallet med de som ska ha koll på allting är ju förstås
misstag och misslyckande ord med mycket dålig klang.
Men om folk i grupper där forskning bedrivs exempelvis skulle
påståenden som att jag gör aldrig misstag genast diskkvalificera den personen
ut ur gemenskapen inom mycket kort tid eftersom allt nytt ständigt kräver
misstag och en miljö där begränsningar i kreativiteten ska undvikas genom att
minimera rädslan för att göra misstag. Självklart är detta en hanteringsfråga
och när det gäller ska misstagen helst uteslutas men det är ju en hanteringsfråga
där öppenhet , delaktighet och liknande är viktiga ingredienser.
Vidare förutsätter en attityd som inte tillåter misstag och
misslyckanden ett väldigt enkelt liv.
För alla de som håller på med mycket och lever inom verksamheter som
inbegriper mycket är det en omöjlighet att hålla reda på allting och därmed
omöjligt att leva ett liv utan misstag.
Budskapet blir i sista ändan för den som inte gör misstag att
manifestera att vederbörande inte gör särskilt mycket .
I de lite större samhällena har vi klassikern Konserthus och de stora
kostnader som den spontana titten på kostnaden ger vid handen. Men det är
faktiskt en del i ett komplex som utvecklar och ger stimulans år det
intellektuella., ett av grundkraven för att bevara och utveckla det mesta.
Ställ gärna ishockeyarenan mot detta . Med den fullständigt extrema elitism som frodas där. Det finns
exempelvis svindyra loger för företagsidkare så att de kan ha sin
representation där. Vidare har vi den i vissa kretsar oomtvistade elitismen i
form av fantasibelopp till vissa spelare. Här faller allt seriöst resonemang om bonus avtal m.m. till företagsidkare samman när denna extremelitism accepteras och
uppmuntras av i huvudsak vanligt folk, även som naturligtvis dessa stora
bonusavtal m.m. är orimliga.
Konserthusen har inte denna elitism. Däremot måste man göra sin hemläxa
som människa, men då blir det intressant och lite pinsamt för väldigt stora
grupper.
Denna kulturdiskussion blir lite av en diskussion om att bryta olika
myter om kultur och att försöka hitta gemensamma nämnare och en mångfald som
välkomnar istället för att vädja till gruppers olika behov av inre gemenskap,
även om detta med att även hitta gruppgemensamma saker naturligtvis är en del
av det hela och gör att det blir stimulerande mångfald.
I det stora hela är helhetsperspektivet en viktig faktor och
samhörighet ska förhoppningsvis vara en ökande faktor.
Allt detta för att kvalificerade människor inte ska stötas bort ut
gemenskapen. Vilket kan vara en reaktion om passivitetsincitamentet får för
stort utrymme.
Passivitetsfilosofin kan ju vara logisk när inga andra medel står till
buds eller när det är det effektivaste principen för att skapa sig ett bra
livsrace. Det är alltså i de flesta fall ett rationell åtgärd ett naturligt
beteende. Detta slår undan benen på de krafter
och företeelser som ser framåt ett pasivitetsrace är inte någon
intellektuell stimulans och bygger upp stämningar som blir intestimulerande.
Stimulans är en grund för framåtskridande.
Passivitet är utifrån teknokratin inom det politiska och fackliga en
bra förutsättning för att status Q ska vara kvar om passivitetsracet ersätts
med aktivitetsrace kommer denna hållhake att försvinna . det innebär en hel del
eftersom det i princip är denna enda hållhake som oftast dominerar .
Nationalekonomiskt kommer oerhört stora pengar att sparas och därmed
skapas förutsättningar till att skattepengarna går till det de är tänkta till
som äldreomsorg osv.
Det går alltså att spinna en väldigt lång tråd utifrån bara kulturen,
samma långa tråd går att ju att spinna utifrån ett flertal andra företeelser ,
som är välkända för oss alla ….
I ett kompetensutvecklingssamhälle som vi lever i , och lär leva i än
mer grad i framtiden, är det extra viktigt även med kontinuiteten inom även det
vi summerar som kulturen för att ge djup åt det hela och kulturen därmed ska
kunna bli ett bra alternativ. Det kan
vara en fråga som förtjänar lite extra uppmärksamhet eftersom det emellanåt
kommer signaler som indikerar att det ibland är lite si och så med det
kulturella och då gäller det förstås att haka tag i den borttynande kultur som
råder. Men personligen känns det även som om den kulturen som känns bra lever
och frodas och att det kommer upp för
mig nya yttringar och platser. Emellertid kan detta vara uttryck för det faktum
att man ju ser det man vill se och därför upplever det som om utbudet ökar.
Alternativt kan förklaringen ligga i att vi upplever ett alltmer
skiktat samhälle där vi som vill se får vårt lystmäte medan resten helt ser
till annat som går mig förbi eftersom jag insett att man måste sovra i
intrycken och bejaka det som upplevs som bra. Vilket också känns bra, om än att
det är en del i en skiktning som egentligen inte är önskvärd. Men detta med skiktning är även i viss mån
detsamma som mångfald men mångfalden
har ju ingen kvalitetsgaranti och man är ju inte intresserad av allting bara
för att det ska stämma in i en politiskt korrekt situation. Utan man vill ha en
kultur som känns seriös.
I begreppet kultur vill åtminstone jag känna att den inte till
överväldigande del ingår i komplexet där det finns en stark underton av att
leva i ett mönster där det är självklart att alltid ha kontroll över
allting, inte så orimligt eftersom de
grundbultar som behövs för en livsvarig trygg och även till viss del framfångsrik tillvaro hänger på dessa
incitament . Emellertid är inte jag intresserad av att ingå i den
anpassade kulturen som resulterar till
en anpassning av folk till
plikttrogen arbetskraft . Denna kultur
som inte höjer ribban utan istället bejakar just ytligheten finns enligt min
mening till största delen inom
populärgebitet. Om man lyssnar lite noggrannare på musiken upptäcker man att
den har förvånansvärt lika rytm som maskinerna som folk ska stå vid under sina
arbetspass. En urtyp är ju bluesen från bommullsplantagerna i USA där
bluesen föddes utav afrikanerna
när de ville underlätta skördandet av
bommullen med anpassad musik. Visst känns rytmen igen och fungerar även
i dag i dess så destillerade form . Emellertid vill jag framhålla att jag inte
uppfattar bluesen som en renodlad musikform för anpassning, milt sagt. Men den
fungerar bra som härledning.
Däremot finns det som jag uppfattar
ingenting av denna avpassning inom den klassiska musiken och annan mer
uppfodrande musik. Det går säkert att utveckla detta betydligt mer men det är
inte jag mannen till att göra.
Betträffande hela den klassiska repertoaren med alla sina instrument
reagerar jag mot att den är tämligen instängd. Den puppar ju endast upp i samband med konserter. Inte helt sant eftersom vi har en hel del
andra forum där denna musik kommer ut, men det är så det känns.
Jag menar att det skulle vara extremt värdefullt att få lyssna på
levande instrument i vardagslivet.
Exempelvis när man är ute och tar en fika eller när man ska på krogen
eller man ska intaga sin lunch.
Ekonomiskt är det inte det lätt, men repetitioner behövs alltid och det
finns alltid folk som trakterar instrumenten och måste ha sin övning, en
öppning här vore av oskattbart värde.
Vidare är faktiskt mycket av
denna musik mer eller mindre skattefinansierad i sista ändan och det vore inte
helt orimligt att därför skapa en viss balans . För det är aldrig bra att
isolera sig .
Jag är övertygad om att både musiken de som trakterar instrumenten och alla vi andra skulle tjäna på detta.
Huvudargumentet kanske ändå är att det var så här det ofta framfördes
under den tiden det begav sig. Kanske
dags att återgå till original konceptet för annars finns ju risken att musiken
kommer att förvaltas av en blek medelklass vilket inte låter sådär väldigt roligt.
Till tjyven och sist handlar det egentligen om tradition , att skapa
tradition och i andra fall en tradition
som det kanske i många fall bara är att återuppväcka.
Mina synnerligen rejäla inblickar i hur systemet fungerar fick jag i
samband med studier under sent åttiotal för mig själv och min fru, en
upplevelse.
Det jag reagerade emot var det faktum att systemet konsekvent gynnar
den som kör ett passivitetsrace i bemärkelsen att strunta fullständigt i
studier och därmed hamna i ett läge där det är berättigat med
bidragsfinansierad utbildning. Jag kunde då räkna upp ett tiotal olika bidrag.
Nycklarna är :
Passivitet
Konservatism
Klasstänkande
Gruppegoism
Inte särskilt positivt för en
politik som har fått inneha mer eller mindre enkel majoritet i över 50 år. Men
vi bör ha i minnet att det är en intresseorganisation som lever utav
medlemmarnas spontana yttringar.
I begreppet intressegrupp tycker jag mig märka en stor övervikt till
förmån för den redan etablerade yrkesarbetaren inom vissa grupper, alltså inte
alla som borde komma i fråga, även inom intressegemenskapen.
Jag reagerar starkt på att det inte finns en rimlighet i
Beträffande passivitetsracet finns
det ibland i en underton av att det ska ingå i de verkligt sjukas
ersättningsregelverk. Detta gäller arbetsskadeersättningarna, en delikat bit
att dissekera. Det kräver lite insikter och erfarenheter från de sfärer där
pengarna kanaliseras.
Av naturliga skäl är det inte precis några öppna processer som vi har
att göra med . Men med lite pusselarbete och framför allt öppna diskussioner i
bekantskapskretsen kan en bild skapas.
Vad vi pratar om i klartext är att medelst oantastliga argument krama
pengar ur systemet för att tillfredställa vissa intressegrupper.
Här har de grupper som ska ha och har oerhörda resurser till förfogande
helt blundat för processen, ett bekvämt
handlingsalternativ.
Jag tänker dels på det juridiska som fullständigt har missat helheterna
och dels Läkarkåren med sina 30.000
medlemmar, jag uppskattar antalet som förstått sambanden till 5000 av 30.000 ,
av de 5000 som tagit till sig helheten är det uppskattningsvis 2000 som har
civilkurage nog att agera i frågan. Detta inom en grupp som har som minimum 4,5
dag i månaden för internutbildning vars huvudsakliga syfte är att utveckla
individerna. I sanning en verksamhet som är reducerad till välartad
middagskonversation.
Egentligen är det inte så konstigt att även dessa grupper fungerar så
här eftersom de allra flesta ju är anställda och har till uppgift att
verkställa det arbetsgivaren beslutat.
Därav följer förstås en vis avtrubbning av helhetsperspektivet till
förmån för detaljkompetens.
Arbetsgivaren i detta sammanhang är ju det politiska . alltså enligt de
demokratiska spelreglerna. Återigen förtjänar det att påpekas att vi pratar om
konstellationer som kan uppbringa 51 % majoritet , vilket är viktigt att vara
medveten om eftersom det ger förutsättningarna för den rådande enkla
majoritetens värderingar och den då förekommande styrningen av pengaströmmarna
till vissa grupper . Ett styrande som både kan vara medvetet och omedvetet
eller kanske det vanligaste, en blandning av bådadera.
Till detta har vi inga bättre alternativ, men däremot krav på att minimera avarterna.
Då är vi åter tillbaka till frågan om nyckelgrupper som gärna vill ha
rätten och av tradition har detta, de har ett ansvar för att ta tag i skeenden när detta går i riktningar som inte känns helt rätt.
Detta är en hanteringsfråga om var ribban ska läggas på de övergripande
frågorna , var går balansen mellan arbetsgivarens krav och allmänhetens krav ?
Som det är nu är det ett och annat som saknas för att de hela ska
fungera på ett tillfredställande sätt.
Utöver dessa grupper finns ju förstås andra som försäkringskassan och
de politiska församlingarna. Det politiska finns ju alltid närvarande eftersom alla beslut i stort som smått
enbart grundar sig på politiska bedömningar eller enligt vissa enbart på ordet
bedömning, smaka på detta ord ordentligt eftersom det inte förpliktigar till
någonting över huvud taget samtidigt som det är väldigt välartat och
heltäckande, den perfekta dimridån.
Intressant att notera är den förvånande flathet som ett parti som
folkpartiet har inom detta område, det förvånar med tanke på detta partis
påstådda humanistiska grundinställning. Min förklaring är att partiet inte kan
ta i denna typ av frågor är lite av ett antiklimax av den enkla anledningen att
det är så många som inom partiets väljarsfär som arbetar , eller om man så
vill verkställer systemets olika
arbetsuppgifter. Därför kan detta part inte ta i dessa frågor eftersom det då
skulle skapa en stor arbetslöshet inom partiets väljargrupper . Alternativt
förändra alla dessa människors arbetsuppgifter drastiskt, en situation som inte
är särskilt tilltalande . Emellertid på sikt går det inte att undvika att ta i
dessa frågeställningar, på sikt tror jag slutresultatet skulle bli en rejäl
omställning för alla dessa människor som nu administrerar ett i mycket långa
stycken tveksamt system .
Grundbulten i hela den logik som bygger upp denna process är återigen det magiska ordet
passivitetsrace, vilket ska penetreras betydligt mer.
XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX
En parentes i denna diskussion är att den tid som vissa grupper har för
vidareutbildning och utveckling , alltså uppåt en vecka i månaden ganska väl
svarar mot de sjuk och arbetsskadefrånvarotal som andra grupper har som inte
omfattas av utbildningspaketet , tidsuttaget ligger förvånansvärt lika.
Spegelbilden – etablerad medelklass, eller vad det nu ska kallas .
Om man ser de delar av samhället där man lite populärt sorterar in
etablerad medelklass går det att tala om en spegelbild.
En spegelbild av vanligt folks signaler via allmänna önskningar och
speciellt de signaler som ges genom att kanalisera penningströmmarna i vissa
riktningar.
Lite funderande på vad några kronor som den enskilde spenderar blir om man summerar ihop detta för hela
gruppen kan vara intressant att fundera
på .
En hundralapp gånger tre
miljoner människor är 300 miljoner , om detta tas ut en gång per månad blir det
på ett år tre miljarder, sexhundra miljoner kronor.
Om vi höjer ribban och talar om vad folk kan tänkas spendera allt som
allt på ett år blir summorna enorma.
Tag 100. 000 kr per person, då blir det
hela 300.miljarder kronor.
Betänker vi att vi endast talar om en grupp av människor , som vi kan
utgår ifrån är tämligen homogena blir resultatet intressant.
Om vi istället lägger ribban väldigt lågt och tänker oss 10 kronor i
månaden för tre miljoner människor under ett år blir även det en mycket stor
summa, närmare bestämt 360 miljoner
kronor, en synnerligen aktningsvärd summa som självklart spelar en stor roll i
alla sammanhang.
Vidare kan vi lägga till institutionella fonder som ju ägs av vanligt
folk , ofta via LO, försäkringsbolag och pensionsfonder m.m.
Med detta i bagaget av insikt torde analyserna av saker och ting se
lite annorlunda ut .
Om folk verkligen ville det förstås.
Ta något så utomordentligt enkelt exempel som ett av alla dessa larm om
vidriga förhållanden av slaktboskap, som dessutom i regel är rejält
subventionerad.
Vad hade inte kunnat åstadkommas om folk under några månader för varje
larm visade genom sina konsumtionsmönster vad som borde gälla ?
En minskning på 20- 50 % vid varje tillfälle skulle ge tillräckliga
signaler om att detta ska fixas. Åtgärder skulle inte låta vänta på sig, för
att ta ett enda välhanterbart och välkänt fall.
Omvänt kan vi förstås med all önskvärd tydlighet konstatera att
underlåtenhet bland folk att reagera via konsumtionsmönster på saker och ting
som inte är tillfylles naturligtvis noteras och medför konsekvenser.
Det är en fullständigt naturlig process som egentligen innebär att vi
har den fullständiga demokratin.
Även om utfallet är negativt, det finns ju inga garantier för att alla
signaler via exempelvis konsumtionsmönster behöver vara positiva företeelser.
Som tidigare nämnts finns det en fråga om balans mellan olika grupper .
Blir signalerna att folk inte bryr sig blir spegelbilden förstås detta
och det medför ett kollektivt agerande i enlighet med dessa signaler.
För att få en rimlig och bra balans mellan olika grupperingar
förutsätter det helt naturligt att folk är villiga att kontinuerligt hålla sig
ajour med de olika saker som bygger upp
ett samhälle och lägga ned den nödvändiga tiden det tar att anamma och forma
tankegångar som leder till seriösa diskussioner och sedermera beslut.
Det handlar om att hålla en ständig dialog på ett bra plan för att
förutsättningarna till ett fungerande samhälle ska kunna bibehållas och
utvecklas. De grupper som håller kontinuiteten vid liv kan med stor sannolikhet
räkna med att bli bekräftade på ett betydligt mer seriöst sätt än grupper som
inte är beredda att lägga ned kraft på bra dialoger om bl.a. våra gemensamma
frågor.
En klassiker i detta sammanhang som vi kanske inte tänker på är att vi
måste ha en bred och bra kompetensförsörjning till alla de uppdrag som finns
inom föreningsliv facken och det politiska m.m. , här är det av avgörande
betydelse att det finns bra dialoger i samhället för att skapa den nödvändiga
grogrunden för att folk ska få en grund till kompetens och uppmuntran
till diverse uppdrag. Inte minst att undanröja alla de förhatliga jantelagar
som så lätt sätter sig som ett kitt ute i samhället.
Med en bra kompetensnivå torde det vara lättare att byta ut företrädare
som inte lever upp till rimliga krav till skillnad från nuläget där det allt
som oftast saknas folk som kan fylla ut tomrummen och därmed får vi dras med
fel människor i olika församlingar. Vidare är det också ur allmän
kontinuitetssynpunkt viktigt att det finns en kompetensreserv.
Utifrån detta är det ganska rimligt att folk öppnar en bok då och då ,
att ta tid till att sätta sig in i olika frågor där det behövs en grund baserad
på olika saker som tex.: statistik, skattefrågor och vart dessa pengar
kanaliseras osv.
Om inte, blir folk överkörda.
Då tar naturligtvis andra grupper över och formar villkoren enligt
deras behov.
Jag tror att detta kan vara en inkörsport till att förstå att löner,
förmåner, pensioner och liknande drar iväg bland direktörerna och andra
liknande nu för tiden. Det har helt enkelt skapats en marknad så att säga.
En filosofisk aspekt borde läggas till detta, nämligen den stora
arbetsmarknad av detta inte helt rationella resultat av summan av signaler som
folk skickar ut.
Det skapas massor av arbetstillfällen på detta, och hur stor
arbetslöshet skulle vi egentligen få om alla höll en hög nivå på sina liv med
de medföljande konsumtionsmönstren ?
Tanken svindlar, exempelvis .EU byråkratin skulle i stort reduceras
till ett minimum, och vilka hemska konsekvenser skulle inte detta enda exempel
få för vår etablerade medelklass ?
För dessa människor som appellerar på denna typ av jobb kan ju inte
gärna börja gräva krondiken och liknande.
Så slutsatsen skulle då bli den paradoxala att det är helt nödvändigt
för ett samhälle att folk inte är för ambitiösa., eftersom det i så fall skulle
utplåna massor av jobb.
Tanken är intressant och
förtjänar att utvecklas, exemplen kan göras många över företeelser som i mer
eller mindre i hög grad bygger på behov skapade av att folk inte på ett
insiktsfullt sätt från början hanterar olika företeelser.
Naturligtvis får vi här skilja på sådant som är önskvärt och annat som
inte är önskvärt. Inte det lättaste eftersom det säkerligen finns nästan lika
många definitioner på det som det finns människor. Emellertid torde det kanske
inte vara helt omöjligt att kanske hitta vissa strukturer som de flesta är
någorlunda överens om.
Mycket av detta ger ju sig själv genom folks konsumtionsmönster.
Här och inte så sällan mer uttalat i
andra länder finns ju en jättelik arbetsmarknad som inte är helt
nödvändig men som ändå accepteras av folk i allmänhet trots att vetskapen är
stor om att denna arbetsmarknad är konstruerad, vi pratar om alla dessa arbeten
inom hamburgerkedjorna, krogväsendet , kaféväsendet och liknande verksamheter
lägg därtill alla har sin försörjning inom fritidsindustrin som omfattar det
mesta från tillverkning av golfklubbor till byggande av husvagnar osv.
fritidsindustrin eller turistindustrin är världens största näring. Vidare har
vi alla som arbetar inom kulturbaserad näring som musik, teater, opera ,
konserter, radio. Tv, tidningar, tidskrifter, populärmusikdelen, och
överhuvudtaget den stora populärkulturellbaserade massmediaindustrin.
Ta dataindustrin, hur mycket av allt som produceras där från
processorerna till alla spel är nödvändiga ? osv. Dataindustrin är också ett
bra exempel på skattesubventionerad verksamhet eftersom ryggraden av det stora
dataintresset i åtminstone Sverige baserar sig på de starkt
skattesubventionerade persondatorerna där arbetsgivarna drar kostnaden direkt
på lönen .
Ta mobiltelefonkomplexet där det allt som oftast verkar som om hela
vårt välstånd står och faller med detta, här ska tydligen räddningen vara att i
huvudsak ungdomar ska betala hela kalaset med SMS meddelanden ,spel , enkla
bilder, och andra lekbetonade aktiviteter, låter ju trevligt men det är inom
ramarna för vad vi både kan ha och vara utan .
Listan kan göras väldigt lång.
Alla dessa arbeten och företeelser som spontant kanske uppfattas som
onödiga har inte så sällan förmågan att i sin tur generera intressanta
produkter som är verkligt bra och nyttiga, så man ska nog vara lite försiktig
med att försöka definiera vad som är bra respektive dåligt. Det ligger
troligtvis en hel det i det etablerade talesätet att det inte är tillfälligheter att LSD och dataindustri har
vuxit ut från samma område inom samma tidsperiod för att ta ett drastiskt
exempel.
Här kan det vara på sin plats
att inflika att den så populariserade och dominerande datahögkonjunkturen i
Sverige i allt väsentligt bygger på att sitta och fila på de redan färdigställda
programmen och likaså även hårdvaran
från Västra USA. Det ingår i sfären av att sitta i utkanten av de stora
strömningarna och att inom ramarna av säkra satsningar utnyttja redan gjorda
arbeten. Därav följer förstås att det i längden är allt svårare att
upprätthålla bra standard utifrån våra vanliga kriterier, inte minst den där
känslan av att känna bra delaktighet och själslig tillfredställelse i det
dagliga livet, det blir gärna lite segt avvaktande attityder, halvdåliga
medelklassfenomen och jantelagar som följer av att sitta och vakta på att det
redan etablerade som ska vara lösningen på mångt och mycket. Eller med andra
ord att tokigheten som behövs för att komma på nya saker liksom för att
uppskatta sådant som faktiskt kan falla i glömska undertrycks för det redan
etablerade, vilket gör att det hela kan bli en lite fadd soppa.
Det som måste sättas upp på utvecklingskontot som en stor negativ post
är att allt detta som leder fram till
positiva saker och ting kräver mycket energianvändning, detta är föga
överraskande ett ytterligt negativt. incitament . För att miniska
energislöseriet måste det till , olika styrsystem med avgifter och liknande, i
slutändan har vi möjligheter att bemästra detta i relativt stor omfattning.
Slut på utvikningen .
Det är förstås accepterade arbeten som
inte ifrågasätts av det enkla skälet att de upplevs som en tillgång.
Tur är väl det för skulle vi på allvar börja penetrera vilka jobb som
är nödvändiga och följaktligen rensa
bort alla onödiga jobb skulle det inte bli mycket kvar och även bland de av
tradition riktiga helyllejobben skulle mycket starkt påverkas. Ta bara
jordbruket med alla sina subventioner . Ta även en verksamhet som Järnvägen,
hur mycket av transporterna baserar sig på studenter som finns lite överallt ,
militärer som ska skickas runt , turismen, folk som reser för sitt höga nöje ,
folk som reser för att hälsa på anförvanter och liknande. Vidare transporteras
ju prylar, hur mycket av det är nödvändigt för vår nödtorft, järnvägen skulle
inte vara särskilt stor om den endast skulle transportera det som oundgängligen
behövs.
Överhuvudtaget är det väldig intressant att fundera på vilka resurser
som finns inom allt vi producerar och vilka nivåer vi har och kan nå genom
flexibilitet och trygghet på ett vettigt sätt.
Här handlar det förstås om att anpassa våra trygghetssystem så att de
inte förhindrar flexibilitet och att incitamenten på ett balanserat sätt uppmuntrar vidareutveckling .
För som tidigare sagts är ju organisationerna och mycket av våra
trygghetssystem avpassade för 1950 talets samhälle som det ju var ett tag sedan
vi hade.