Eriksgateleden gick kanske mot Axvall och vidare mot Skara och höll sig på västra sidan för att slippa en besvärlig passage över dalen.

Från Lövberga mot "vårat " teoretiska Mot av leder. Då blir det ganska raka spåret förbi Lövberga mot Nygården , Högalid , Köparegårdarna , Saleby mot Leaby.
"Eriksgateleden " ? Alltså nere i dalen.

Varkullen nämns i ortsnamnsregistret år 1770 som Valekullen kanske det Varoberg som
finns på någon gammal karta .
Om slaget vid Falköping står det att Drottning Margareta befann sig i Varberg vid tillfället men var slaget stod är inte preciserat så om det var i närheten av Varkullen kunde det ju varit dit hon tagit sin tillflykt och kunnat följa utgången från denna utsikt vars topp med sina branta sidor borde vara lätt att försvara .
 

Att en färdväg gått på östra sidan av dalen känns rimligt och då leden passerar Kårdamm finner man något intressant. På en plöjd åker av större format avtecknar sig ett ljusare parti  . Det liknade en väg som sneddade över åkern och hade just den riktningen som skulle vara aktuell för den led vi söker.

Vi återkommer, en plöjd åker är lämplig att undersöka på våren . Höstens regn och eventuell snö spolar av de föremål som kommit att ligga ovanpå så de är lättare att upptäcka.

Älvkvarnar är omskrivna ute på webben, de har fram till 1920 talet används i olika riter. man malde säd i skålgroparna för att blidka makterna för att få bättre skörd. De smordes in med talg i olika syften ofta för att bota sjukdomar. Ordet älvkvarnar lär komma från älvor, och deras påverkan på folk, sjukdomar, skörden m.m. Det som slår mig är att skålgroparna åtminstone här är placerade där daggen och dimmorna kommer först när vädret ger förutsättningar, invid vattendrag och längst ned i dalen, där man i dimman kan förvänta sig att älvorna ska uppenbara sig.