Mot Skara

 
   

 

Gudhem är en gammal samlingsplats. Platsen ligger på högslätten med utsikt mot Billingen. Den har ett fördelaktigt läge vid den gamla pilgrimsleden som gick från kontinenten via Danmark och Ätradalen till Falan samt Skara och därifrån vidare till Olof den heliges grav i Nidaros i Tröndelagen i Norge.

Klostret grundades enligt Adam av Bremen och Saxo i Gudhem vid Hornborgasjöns strand år 1052 av den danske kungen Sven Estridssons före detta hustru Gunhild Svendsdotter. Detta är en populär legend som hör till traditionen om klostrets grundande. Legenden om klostrets grundande hör troligen ihop med det faktum, att den svenska Gunhild, som återvände till Sverige efter att kyrkan upplöst hennes äktenskap på grund av släktskap i förbjudna led, ska ha tillbringat resten av sitt liv tillbakadraget med sina tärnor på sitt gods, där det ägnade sig åt religion och sydde kyrkliga textilier, och levde i en tillvaro som uppfattades som klosterliknande. I själva verket grundades klostret exakt hundra år senare, år 1152; kung Karl Sverkersson donerade Gudhems kungsgård till ett nybildat nunnekloster. Gudhem räknas som ett av Sveriges allra första kloster efter Vreta kloster (1100) och Alvastra kloster (1143


 
Från de medeltida källarvalven under ruinen efter härbärget vid Gudhems kloster. Nunneklostret var  så hårt utnyttjat av alla förbipasserande att de under en period fick flytta klostret till annan ort, pilgrimsvandringarna hade här en stor betydelse.
Namnet Gudhem kommer från den hedniska tiden då det enligt sägnen ska ha varit ett förkristet kultplats här med 100 gudabilder.
En färdvägsplats sedan mycket lång tid tillbaka.

 
       

 

Hornborgasjön bildades för ungefär 10 000 år sedan när inlandsisen smälte. Man har funnit rester av bosättningar i området som daterats vara 1 000 yngre då Hornborgasjön fortfarande var en havsvik.

För cirka 2 000 år sedan bildades de första byarna i området som exempelvis Tranum, Bjällum, Bolum och Hornborga.

Sänkning och restaurering i början av 1800-talet rådde det svält i Sverige. Med tankar om att skapa bättre betesmark runt sjön genomfördes den första sänkningen av vattennivån i sjön 1802. Efter detta genomfördes ytterligare fyra sänkningar fram till 1933 med de två största påbörjade 1841 och 1872. Sjöns yta minskade från 28 km² till mindre än 4 km² men istället för åkermark växte sjön igen, bladvassen ökade och området blev till ett träsk, bland annat på grund av de ymniga vårflödena av vatten.

Trots sänkningarna under 1800-talet räknades Hornborgasjön fortfarande vid 1800-talets slut som en av Nordeuropas förnämnsta fågelsjöar. Men efter de sista sänkningen 1933 resulterade den minskade vattenmängden i att sjön och våtmarkssystemet utarmades. 1965 fick naturvårdsverket i uppdrag att utreda möjligheten att återställa Hornborgasjön. En restaurering av sjön påbörjades och mellan 1992 och 1995 höjdes vattenytan med ett genomsnitt på 0,8 meter. Restaureringen omfattade bland annat att man öppnade upp det ursprungliga utloppet där en damm upprättades för vattenreglering, att 11 km kanaler lades igen, att 1 200 ha bladvass och 800 ha träd röjdes bort, och att betes- och slåtterbruket återetablerades längs sjöns stränder. Den totala kostnaden för arbetet med restaureringen mellan åren 1965-1995 räknas till 170 miljoner kronor i 1995 års penningvärde.

 
       

  Solnedgång över ruinerna av Axevalla hus, svenskt medeltidsfäste och riksborg, beläget på en udde i Husesjön vid nuvarande gården Husgärdet, öster om Axevalla hed i Västergötland, mitt emellan städerna Skara och Skövde. Det omtalas första gången under Magnus Ladulås, som där 1278 vid ett gästabud förklarades som fånge av sin värd, Peter Porse. I början av 1300-talet ombyggdes slottet och kallades sedan en tid Nyhuset. 1367 kom det i konung Albrekt av Mecklenburgs händer; vid dennes fall intogs det för drottning Margaretas räkning och innehades sedan av danska fogdar. Engelbrekt Engelbrektsson sökte 1434 förgäves inta det, och en ny belägring våren 1436 avbröts av de återupptagna fredsunderhandlingarna. Fogden överlämnade dock kort därefter frivilligt slottet till svenskarna. Under striderna mellan konungarna Karl Knutsson (Bonde) och Kristian I angreps det 1469 av en stor bondehär, som var förbittrad över de utpressningar slottsfogden tillåtit sig mot länets allmoge. Det intogs och nedbrändes 30 juni samma år. Sedan dess har det aldrig blivit återuppfört. Det finns avbildat i Suecia antiqua et hodierna och beskrivet i en dissertation av P. Rhyzelius (Uppsala 1727), vid vars utgivande ännu rätt höga murar kvarstod;
     
 
  Skara domkyrka har anor från 1000-talet, men den nuvarande höggotiska stilen stammar ursprungligen från 1300-talet. Kvar från 1000-talet är bland annat en för svenska förhållanden unik krypta, ett sista vilorum för stiftets första biskopar. Nuvarande koret tillkom vid 1200-talets början, och långhuset jämte tvärskeppet fick sin huvudsakliga form vid 1300-talets början, varigenom hela byggnaden fick en höggotisk prägel. Dessa delar var och är uppförda av sandsten från Västergötland. Skara domkyrka skadades och restaurerades vid flera tillfällen (bland annat i krigen med Danmark och vid stadsbränder under bland annat 1700-talet). Skara domkyrka är i sitt nuvarande skick en i väsentliga delar modern byggnad, vari ingår omfattande rester av en medeltida anläggning.