Ätranleden

 
Första låset i Ätran var Falkenberg (borg) inne i nuvarande Falkenberg, omnämnd för första gången 1298. Under 1300-talet var den plats för undertecknande av flera nordiska avtal. Hertig Erik brände ner borgen 1356. Den blev därefter åter uppbyggd.
Efter att Engelbrekt Engelbrektssons mannar under ledning av Herman Berman belägrat borgen 1434 övergavs den då den inte skulle klara ett anfall till. Borgen har därefter inte återuppbyggts. De Danska trupperna fick fly över Kattegatt till Danmark.
Den här gången gick trupperna via Ätranleden från Falköpingstrakten till Oppensten och tog efter erövrandet av borgen där av mot Viskandalen och Varbergs fästning. När Varberg kapitulerat fortsatte krigståget till Falkenberg.
   

Falkenberg ovanför nya järnvägsstationen, här börjar Ätraleden, bautastenen intill en stor bronsåldershög på en av Falkenbergs högsta punkter. I dalen rinner Ätran som inte har långt kvar till havet, området är översållat med fornminnen. Se:
 http://www.ernhill.com/Vinb/vinbtot.htm

Falkenbergs nuvarande kommunledning har just bebyggt delar av Ätrans alldeles omedelbara närhet, ett lågvattenmärke år 2009.

Oppensten strax söder om sjön Åsunden och lite norr om de korsande färdvägarna beskrivna nedan. Ett strategiskt läge med överblick över landskapet.
Fästet började byggas 1362-66, förmodligen av Valdemar Atterdags trupper, överlämnades av danskarna 1383 till Bo Jonsson Grip och 1388 av dåvarande hövitsmannen Algot Magnusson (Sture) till drottning Margareta.
Under senare delen av Erik av Pommerns regering var Opensten förlänat till greve Hans av Eberstein. Fästet brändes 1434 av Engelbrekt
     
Framme i Timmele, denna välkända syn med de djupa och många hålvägarna är väl kända, såvitt jag vet är de dom största hålvägslämningarna i landet, det finns en djupare hålväg mellan Mullsjö och sjön Stråken, en del av Eriksgatuleden faktiskt , fast inte huvudleden.


Sveriges djupaste hålväg utanför Mullsjö

 

 

 

 

Ätranstigen kallas för ridvägen, redvägs härad omkring Timmele som är ett stort område. Längre ned blev det Ätranleden,
En period som är nog så spännande är vikingatiden då Ätranleden utnyttjades från det inte av landet ned till kusten för vidare färd med som man får förmoda Danskarna. Runstenar vittnar om detta. Det finns några stycken längs färdvägen , bl.a. i Smula socken, Åsarp, Kölaby, Dalby, Vist, Blidsberg och Tranemo (som var en knutpunkt förr i tiden). Tranemo hänger ihop med andra ord, kan det vara av att dra, tråla genom besvärliga partier av Ätran ? Färdvägen fortsatte förbi Vartoftadalen till Torbjörnstorp norr Falköping där finns också en runsten.

Före dess hade vi Romartiden då var Ätraleden en handelsled för export av lädervaror och järn.

Folkvandringstiden är inte särskilt omnämnd men det restes kullar under denna tid i stor mängd, det måste även ha skett i Ätrandalen, det var nog en form av uppsving i denna tidsperiod att döma av alla kullarna. Kanske nya människor som strömmade till från det oroliga centraleuropa med allt som det kunde innebära. Kullarna är också uppförda under bronsåldern så det är inte lätt att veta vilken tidsperiod dom gäller för respektive kulle då de långt ifrån alltid är utgrävda och ofta drabbats av gravplundrare.
Ibland är kullarna täckta och andra gånger ett stort stenröse, handlade förmodligen om tillgång på material. Genom att iaktta resta stenar, kullar och andra fornminnen får man en bra uppfattning om hur färdvägen gick då den följde dessa lämningar eller rättare sagt att lämningarna byggdes intill färdvägen för att bli sedda.
Senare när kristendomen fått fäste tror man att färdvägen drogs mellan sockenkyrkorna.

Hästar var tidens transpostmedel, oxar torde också används, de exporterades i alla fall i stor mängd ned till kusten. När Gustav Wasa förbjöd export p.g.a. krig , penningbehov och unvikande av att gynna Danmark hamnade flera tusen uppe i Mälardalen. Men det exporterades trots förbjudet till kusten tycker jag mig förstå. Lödöse var exportplatsen som blev gynnad istället då det gav andra inkomster och naturligtis kunde då varorna exporteras direkt ut i världen.
När de värsta orostiderna under 1500 talet lagt sig var det mycket export genom Ätraådalen mot Lubeck och Danzig.
Hästen var i mankhöjd 130 cm lite lägre än hästen på bilderna nedan. mycket av varorna klövjades. Falköpingstrakten var känd för sitt fina hästbestånd , den kalkhaltiga jorden, de hårda men frodiga betesmarkerna gav fina hästar.

Ätran har varit en led ända tillbaka till stenåldern, då behövde folk lätta jordar för det lilla jordbruk som fanns , södersluttningarna av Ålleberg blev koloniserade.

De första större tecknen på mänskliga aktiviteter var stendösarna, de fanns lite överallt, inte minst i Skåne ett 40 tal mellan Trelleborg och Malmö. I mer eller mindre hög grad transporterade sig bl.a. folk härifrån till det inre av Västergötland. Senare ända till Nidaros då det var en pilgrimsort. Enligt uppgift har även St. Helena i Skövde källan varit en pilgrimsort detta under 1100 talet. Annars var Skara nordens vägknut under tidig medeltid. Vi har ju också Götala alla Götars ting en sägenomspunnen historia. Broar kom först på 1200 talet innan var det till att hitta lämpliga vadställen , platser med grusbotten, alltså lagom strömt. Andra övergångsmedel var pålning, spångbro och utlagda stenar. Vintervägarna var något som utnyttjades rejält, många , de flesta?, krigen var när vintern var som strängast.

Dalum en liten ort norr om Timmele, det unika här är att kyrkan har likheter med Lunds Domkyrka och det spekuleras då hur starka kontakterna var mellan Skåne och det inre av Västergötland via Ätrandalen, kyrkan var från början en rundkyrka från 1100 talet och har samma stil som många av kyrkorna i Falköpingstrakten.

Det finns ett par dösar i Falköpingstrakten som man ser, den ena är Luttradösen, lite syd - väst om Ålleberg.
Därefter följdes dösarna av stenkammargravar, och gånggrifter. Av dessa finns det tack och lov en hel del bevarade, men också många som försvunnit. Tydliga stenålderslämningar.
 

Luttradösen, Ålleberg i bakgrunden

Kommunikationerna har även gått via Viskadalen, speciellt längre tillbaka i tiden. Vintertid tog folk släden över de frusna sankområdena söder om Falköping och därifrån via Viskadalen. En vanlig variant var att ta Viskadalen till Holsljungatrakten och där gå över till Ätran, många fornfynd har gjorts längs denna led mellan ådalarna.

Folk följde höjdsträckningarna och skydde kärr och sankmarker och lutningar likaså dalar , speciellt om de fick korsa flera dalar. Likaså undveks bördiga marker. Man följde ägogränser och tillgång till källor och vad. En hel del finns beskrivet av Olaus Magnus utifrån hans resor genom landet. Han nämner att de fick ha med sig yxor för at ta sig genom stormfällor. Under nordiska sjuårskriget bestod den danska truppen av 1000 man som hade till uppgift att bygga vägar. Vattenvägarna har haft större betydelse än man kan tro, det rann betydligt mer vatten i åarna då. Ätranleden har väldigt mycket fynd från bronsåldern, under järnåldern minskar fynden rejält för att återkomma under folkvandringstiden. Kan bero på att vattenleden inte är så viktig längre.

Torbjörnstorp lite norr om Falköping var en vägknut på kartan framstår det också som den rimliga vägsträckningen mellan Vartoftadalen och Skara. Förmodligen så att det redan på stenåldern var en vägknut, kummel från olika vägar sammanträffar här.

Eriksgatan och Vartoftadalen som vårt arbete handlar om till största delen är nämnd i M Mannerfelt Vgl vägar 1, "Eriksgatan korsade förbi självaste Vartofta" det skulle i så fall innebära att leden fick gå i en södergående båge ned till Vartofta by som på den tiden var beläget några 100 m söder om Vartofta säteri alldeles norr om där järnvägen går nu. Eller har vi att göra med ett tidigare Vartofta by ? Beläget mer i ledens sträckning. Eller avser det en mycket tidig led före Eriksgatuleden på medeltiden.

 

Några vägsträckningar:

Danmark - Skåne - Ätran - Vartofta, Orreholmen. (Falbygden) - Torbjörnstorp - Gudhems kloster - Skara - Kålland - Nidaros.

Viskan - Tolka bro - Redväg. Ännu på 1200 talet var detta huvudvägen från kusten via Viskandalen och anslutning uppe vid Redväg. Det finns ett stråk med mycket stenålderslämningar längs denna vägsträckning detta var den äldsta vägsträckningen. När danskarna tog sig till slaget vid Lena år 1208 är det uttyckligen klarlagt (enligt M Mannerfelt) att de tog vägen Viskan - Tolka Bro - Redväg.

Halmstad - Abild - Sjönevad - Krogsered - Gunnarp - här möter vägen Falkenberg, Köinge, Ullared- från Gunnarp längs Ätrans högra sida - Mårdaklev - Ö Frölunda - två vägar en på varje sida från Frölunda - Svenljunga med Lerbäcksbro - Örsås - högra sidan ovan Timmele - Kölaby - norra Åsarp - Öjebro 2 km söder Vartofta station - Leaby - Torbjörnstorp - Gudhem - Skara. Denna stäckning dominerade under 1500 talet.

Norrut efter Vartoftadalen - Kymbo - Dimbo - Kungslena - Sjogestad -, sträckan kantas av gamla slagfält. En sträckning gick till Skövde som var en kult och vallfärdsort med hyfsad betydelse under tidig ? (1100 talet) medeltid.

Den 5 juni 1540 i ett registraturbrev från Gustav Vasas regering stadgas det om landsvägar tillåtna för trafik över gränsen, särskilt med hänsyn till handelsfärder. Här beskrivs Ätranvägen. Halmstad - Gunnars Bro - Frölunda i Kind - Ullasjö - Länghem - Bogesund (Ulricehamn) - Blidsberg - Falköping- Skara. Detta kan varit en av våra första vägar som var farbar med vagn.

Vid Ätrafors delade sig färdvägen, östra sidan gick via Limmared - Opensten - östra sidan av Åsunden för att åter ansluta i nuvarande Ulricehamn. Den andra sträckningen från Ätrafors gick via Torpa stenhus och fortsatte på Åsundens västra sida för att ansluta i Ulricehamn.

800 talet mitten, Ansgar var ute och missionerade för Romersk Katolska kyrkan, resultatet blev inte bestående på direkten , det var en process som tog ett par hundra år. Han har enligt Adam av Bremen tagit sig fram via  Ätranleden eftersom han skulle företagit resan till fots till Mälardalen.
 

När Erik XIV krigade mot danskarna i Halland fick fotfolket gå längs Viskastigen och artilleriet fick transporteras längs Ätranstigen.

1660 Timmele kyrka, dörren på kyrkans västra sida ska ha blivit upptagen. Anledningen till detta var Karl X kista som transporterades från Göteborg till Stockholm , har inte vilken väg de tog men man kan ju anta att de fortsatte norrut till Vartoftadalen. Men de kunde också fortsatt österut mot Jönköping.

Det fanns två större fästningar längs Ätranstigen, Kindahus och Opensten, senare tillkom Torpa slott. En fingervisning av färdvägens betydelse.En lite  mindre befästning fanns i Vinsarp lite norr om Timmele runt tre mil från Vartoftadalen, byggnaden finns fortfarande kvar och har spelat en roll vid flera tillfällen, 1565 och 1566 i samband med Nordiska sjuårskriget, en orolig tid och 1520.
Ridvägen är den väg som danskarna använt de flesta gångerna när de kommit till Sverige i olika krigiska sammanhang.
 
Vägarna under Gustav Vasas tid, 1500 tal.
Pilgrimsresorna
Fenomenet St. Olof ,Olov Haraldsson ca.995 - 1030, som förvandlades från krigarkung till helgon är en historia väl värd att sätta sig in i. Här ska vi inte göra det, boken Vägen till Nidaros är en källa. Olofskulten blev mycket omfattande under de 500 år den varade och den fick brytas med hot om dödsstraff år 1613 men fortsatte ändå på vissa ställen. Ett otal Olofskyrkor inrättades, namnet återkommer ofta på kyrkor, Falköpings kyrka är ett exempel men det finns fler bara i Västergötland. St Olof var det folkkäraste helgonet i Sverige.
En total förvandling från en hårdhänt tronkrävande Olof Haraldsson som med våld och terrormetoder försökt kristna sina landsmän och gjort sig hatad i vida kretsar. Det ska väl också sägas att han i vissa frågor reformerade samhället.
Heliga källor ingick också men de har brukats som mer eller mindre undergörande långt tillbaka under den hedniska tiden. Färdvägarna gick till Nidaros via alla de olika alternativen, sjövägen, Götaälvdalen, Jämtland, Mälardalen. De gick också via Vartoftadalen, för att pilgrimsfärden skulle vara effektiv var det viktigt att pilgrimerna gick till fots och då gärna en jobbig väg. Det talar för Vartoftadalen och att de som bodde i södra Östergötland, Småland , Halland, Skåne och norra Europa utom det västliga området tog vägen via Ätrandalen eller via Jönköping och längs eriksgatan , i båda fallen hamnade de i Vartoftadalen för vidare färd till Vänern eller Tiveden och därefter mot Nidaros. Dessa människor kunde ju ha valt Nissastigen eller Laganstigen men det lilla jag fått fram tyder på att de valde de ovanstående vägarna, kanske de var ganska jämt fördelade på de olika vägarna ? Hur som helst gick de olika färdvägarna ihop i Vartoftadalen.
Olofskulten började strax efter hand död på slagfältet i Stiklestad 1330 , 1332 var ett gott år för undren som tillskrevs St Olof, sen fortsatte kulten till den förbjöds 1544. Emellertid var den svår att förbjuda eftersom de fick ta till hot om dödsstraff år 1613.

I Falkenberg finns en kyrkoruin en km uppströms i Ätran från Laurentiuskyrkan räknat, denna kyrka lär ha spelat en stor roll i pilgrimsfärderna via Ätrandalen.

 

 

 

 

På 1300 talet fick Jönköpings borgare tillstånd att handla med Lödöse, vägen gick då lite olika sträckningar men en vägkorsning var Timmele. Senare var det en korsning längre söderut i Svenljunga och Tranemo. Från första början verkar det som de tog vägen via Falköping. Jönköpingsdialekten är väldigt lik Göteborgska så kontakterna känns rimliga. Det slirande ärret " kommer du från turbiiiiinerna" i Huskvarna heter det, finns mig veterligt bara i Jönköping och Bohuslän, ett uppslag.

 

Slaget vid Axtorna stod den 20 oktober 1565. Daniel Rantzau hade tvingats ge upp det återtagna Varberghus, som hade fallit till svenskarna den 15 september 1565, efter att dessa den 28 augusti hade erövrat Ny Varberg, Skånelands största och viktigaste stad efter Malmö. Då det tunga artilleriet äntligen nådde fram fick Rantzau budskap om att en överlägsen svensk här under Jacob Henriksson Hästesko ryckte fram från öster och han tvingades ge upp belägringen och föra trupperna mot Falkenberg. Där var dock bron över Ätran bränd av en svensk patrull och danska armén tvingades söka andra övergångar över Ätran. Svenskarna var under order från Erik XIV att uppsöka och slå den danska armén och tillfället yppade sig vid vadställena vid Axtorna by. Rantzau intog en beredskapsuppstälning i väntan på vad svenskarna skulle göra. När dessa anföll utnyttjade han svagheter i deras utsträckta stridslinje och lyckades mycket tack vare sitt överlägsna rytteri vinna slaget. Cirka 4000 människor miste livet under slaget varav de ofrälse begravdes i massgravar på fältet. Adelsmännen fördes generellt hem till sina familjegods för begravning. 2005 genomfördes en arkeologisk undersökning av slagfältet som bekräftade slagfältets lokalisering samt vissa större förlopp under slaget. Undersökningen utfördes av Riksantikvarieämbetets slagfältsteam på uppdrag av Falkenbergs kommun.

Slaget ledde inte till några avgörande strategiska eller politiska förändringar, tvärtom bibehölls genom den danska segern situationen som den varit innan slaget.

Sedan 2006 förekommer aktiviteter vid slagfältet i form av re-enactment, guidningar och andra evenemang. Slagfältet är tillgängliggjort genom iordningsatta leder, informationsskyltar, mobiltelefonguidning och vid speciella tillfällen flaggor som utmärker arméernas utgångsställningar.